Ren och skär rädsla

Här kommer en historia om när jag i går var ute och sprang. Det är en lång historia, men jag kom fram till att om jag skulle kunna förmedla den rädsla jag kände under min jogging-runda var jag tvungen att göra det ordentligt. Inget halvdant - antingen allt eller inget, och jag valde altså allt.

Jag vill poängtera att hela denna historia är sann. Möjligtvis har jag kryddat lite på känslorna här och där, men historien som helhet är sann.

Om du inte tycker om långa texter ber jag dig sluta läsa nu. Likadant om du har svaga nerver är detta sista chans att hoppa av, för här nedan börjar det...

Med små lätta steg ger jg mig iväg längs villaområdets tomma gator. Husens invånare har slagit sig ner framför tv-apparaterna för kvällen, vilket det blåa skimret i de fönster som tycks vara vardagsrum kan vitna om.
Men det spelar ingen roll hur tomma gatorna är – jag gillar inte eventuell publik när jag joggar, så trots min kännedom om att motionsslingan är mycket mörk på denna tid av dygnet, styr jag ändå mina steg dit.
Tänker att om jag bara tar mig genom halva slingan, till grusvägen på andra sidan av skogsdungen, kan jag jogga vidare på den genom skogen. Där är det mera öppet, och solens siste strålar över horisonten kan lysa upp vägen för mig.

Väl inne på slingan börjar jag ångra mitt val. Jag skulle kanske ha hållit mig till de upplyste villagatorna? Den täta vegetationen i skogen släpper inte genom något ljus, och stigen ligger fullständigt i mörker.
Jag tänker på boken jag just nu läser - ”Flickan från Ovan” – om tjejen som rövades bort och styckmördades.
Finns det någon inne bland buskarna? Någon som bara väntar på att en hjälplös kvinna skall komma joggande i mörkret?

Skall jag vända om? Fega ur? Nej, sluta larva dig! Varför skulle någon lägga sig på lur just här? Skärpning!!!!!
Istället fattar jag tag om mobilen. Funderar ett litet tag på om jag skall trycka in 112, så det lätt går att trycka på ”ring up” om någon skulle dyka upp - men avstår. Tänk om jag råkat ringa upp av misstag, det vore ju rätt pinsamt faktiskt.

Nej, glöm detta nu. Jogga vidare, snart är du ute på andra sidan.
Några hundra meter till så börjar det ljusna. Jag kan se svängen på stigen där den kommer ut i mera öppen terräng.
Börjar just slappna av lite när; iiiiiiiiiaaaaaaaahh!!!!

Något passerar precis framför mig!
En groda? Troligtvis!
En råtta? Skulle kunna va’!
En utskickat spionmakapär från yttre rymden? Inte fullständigt omöjligt…

Livrädd blir jag i alla fall, och ökar farten omedvetet, samtidigt som jag skrattar lite tyst för mig själv. Tänk om någon sett mina dubbelskutt och hört mig skrika till…

Tack gode gud. Äntligen ljus. Frihet! Räddning! Äntligen ute på grusvägen.
Dock har solen sjunkigt mera, och det var inte fullt så ljust som jag föreställt mig att det skulle vara.
Jag sänker farten lite, för att försöka hämta andan efter grod-incidenten. Nu är det bara att springa grusvägen genom skogen, sen stigen längs åkern, och sen är jag hemma. Typ 10 minuter. Inte alls lång tid. Jag klarar detta, jag är en stor flicka – och jag är nästan hemma.

Men varför är det så mörkt där framme? Är det verkligen så många träd? Skall jag behöva spring in i mörkret igen? Funderar över mina alternativ.
Jag kan vända om och springa ut på huvudvägen som ligger i ändan av grusvägen, och sen ringa och be maken hämta mig. Nej, det kan jag ju inte göra. Hallå, har jag gett mig ut på joggingrunda så får jag väl t mig hem själv…
Jag kan springa tillbaka genom slingan… ALDRIG I LIVET. Jag vet hur mörkt det var där – och där finns dessutom oidentifierade varelser som hoppar runt på marken.
Det kan inte vara lika mörkt längs grusvägen som på stigen – och även om det är det så är det vägen mycket bredare än stigen på slingan. Trädens långa slingrande häxarmar kan inte fånga mig i sitt grepp lika lätt.
Jag fortsätter alltså längs grusvägen, in i det väntande mörkret. Hinner knappt tänka att ”jag hoppas jag inte möter någon” före jag skymtar en siluett längre fram på vägen.
Vem är det? Vad är det?
Hoppas det är en ensam kvinna på kvällspromenad. Låt det i alla fall inte vara en man med hund. Å, snälla kära nån', inte en saglande morrande pitbull som gör ett snabbt utfall åt sidan när jag springer förbi och låter sin järnkäke sjunka in i mina vader.
Mardrömmen verkar vara på väg att besannas, människan där framme har onekligen två hundar. Nästan omärkbart springer jag närmre vägkanten. Inga hastiga svängar, det måste se naturligt ut. Jag får inte verka rädd – hundar kan lukta rädsla. Om jag ser stor och stark och tuff ut så bussar mannen där framme kanske inte hundarna på mig. Då tycker han kanske att jag verkar ointressant och låter mig leva.
Jag joggar med så självsäkra steg jag bara kan, rätar på ryggen, tittar rakt fram. Upptäcker snart till min stora lättnad att den farliga mannen med sina två Pitbull faktiskt är en helt vanlig man med barnvagn och två till synes ofarliga fågelhundar. Vi passerar varandra, och jag har alltså klarat mig genom ännu en provning här på skräckens väg.

Nu har jag kommit fram till åkern, och jag svänger av från grusvägen. Här är det endast träd på ena sida, så det blir lite ljusare. På andra sidan har jag majsåker. MAJSFÄLT!!!! Det var där Flickan från Ovan” blev dödad. Hjärtat slår snabbare. Jag är redan andfått efter de 3-4 km jag har lagt bakom mig. Om jag blir överfallen nu, skulle jag orka skrika? Skulle det komma några ljud? Eller skulle det bli små kraftlösa pip, så som det blir i mardrömmar - där man inte kan skrika, inte kan springa, inte komma undan.
Jag är så trött. Jag orkar inte springa mera, men jag vågar inte stanna. Försöker putta undan alla tankar på vad som kan ligga gömd bland majs-plantorna. Börjar räkna mina steg. 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10…. Och en gång till; 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10. Hur många gånger kan jag räkna till tio innan jag är inne i villaområdet? Om något skulle hända mig nu, så nära mitt hem, hur skulle då omvärlden reagera? Skulle min mann skriva en bok om händelsen, för att varna andra att bege sig ut att jobba i mörkret? Nej, tror inte han skulle skriva en bok - men han skulle kanske berätta historien för någon känd författare, som kunde skriva boken för honom? Camilla Läckbeg kanske? Om någon skulle skriva en bok om mitt öde så skulle jag vilja att det var Camilla Läckberg.
Vad var det? Ljud… något inne bland växtligheten. Något litet, ingen människa – det är ju i alla fall positivt. En groda eller en råtta skall jag nog kunna klara av. Men hur är det om det råkar vara dessa små alian-spionerna? Om jag stampar på dom, kommer det då en hel invasion nya? Eller innebär det att jag stängt av all kontakt med yttre rymden, och räddat mänskligheten från en säker undergång?
Inget behov av att fundera mera på detta. Jag har asfalt under fötterna, och blått ljus skimrar ut genom vardagsrumsfönsterna i husen som omger mig.