Det var inte jag!

"Vem har ätit chocklanden i skåpet?"
"Det var inte jag!"
"Vem raderade filen på hårddisken?"
"Det var inte jag!"
"Vem startade kriget i Mellanöstern?"
"Det var inte jag!"

Ibland får jag känslan av att "Det var inte jag" är ett inprogrammerat svar i hjärnan. Oavsätt hur litet eller stort misstaget eller orätten måtte vara så "var det inte jag!"

Och om det nu skulle finnas överhängande bevis så skyller de ifrån.
Hittar man chokladpappret i barnets papperskorg så har någon annan lagt dit det, och tas man på bar gärning med chokladbruna läppar så är det definitivt någon annan som bjudit på chokladen.

VARFÖR är det så svårt att erkänna sina misstag? Om man skyller ifrån sig - är man då medveten om att man skyller ifrån sig? Eller tror man på fullt allvar att "Det var inte jag"
Jag kan förstå barn. De ser inte hela bilden, de förstår inte att de är genomskådade. Deras hjärnor är helt enkelt inte färdigutvecklade, och de har inte den människokännedom och livserfarenhet att se samband som vi vuxna.
Men varför fortsätter vi då när vi blir äldre och borde förstå bättre? Och är vi medvetna om det?

Själv tycker jag det är oerhört lättande att erkänna.
Att säga att "jag har gjort något jävligt korkad här" eller "Sorry, det där var nog tyvärr jag" blir som en befrielse. Som en syndernas förlåtelse. Och det är faktiskt svårare att skälla på någon som självmant erkänner. Erkännelsen blir som en avväpning av attackeraren.

Och bara det att visa att man gör fel lättar på bördan. Folk förstår att man inte är felfri, och då förväntas inte vara felfri i fortsättningen heller, vilket i sin tur gör det enklare att erkänna nästa gång. Jag kan komma på mig själv att erkänna saker jag faktiskt inte gjort, bara för att känna denna befriande känslan.

Är det en "egenskap" jag missgillar hos människor så är det detta att skylla ifrån sig. Blir så upprörd och irriterad när folk inte kan stå för sina misstag. Och inte nog med att de inte kan stå för sina egna fel – det envisas dessutom att skuta skulden över på någon annan, så att en stackars oskyldig varelse får stå i skamvrån.

Men tillbaka till det där om vi själva är medvetna om vårt beteende eller ej.
Själv tycker jag som sagt att jag har lätt att erkänna – men erkänner jag allt? Eller skyller jag också ifrån mig utan jag tänker på det. Svårt att svara på, jag har inte sett mig själv utifrån. Jag är kanske en sådan jag själv föraktar! Det gamla ordspråket ”Att se nålen i andras ögon, men inte timmerstocken i sitt eget” passar verkligen in här.

Därför: Jag har härmed bestämt mig för att jag aldrig mera skall försöka skylla ifrån mig – om jag nu brukar göra det.
Till alla er som läser detta, och som känner mig, ber jag er påtala så fort ni får en känsla av att jag hittar på ursäkter, skyller ifrån mig, eller säger ”Det var inte jag”.

.