Är jag fri nu?

Jag har de senaste 20 åren haft en återkommande mardröm. I drömmen har jag kommit till vår sommarstuga (alltså den sommarstuga min familj hade när jag var yngre).
Jag har tagit nyckeln från spiket bakom takbjälken där den alltid hängde, gått in och känt mig som hemma.
Ibland har det varit sommar, och ibland vinter. Ibland har jag varit ung, och haft fester, ibland i min nuvarande lite mindre unga ålder och bara kommit till stugan för att ta det lugnt.
Men oavsett varför jag besökt stugan så har drömmen alltid fått en abrupt vändning från lugn idyll till psykedelisk kaos när jag plötsligt insett att vi inte äger den längre.
Jag har fått panik och försökt undanröja alla bevis på att jag har varit där.
Precis som det brukar vara i mardrömmar så går allt oändligt långsamt när man önskar att det skall gå snabbt, och saker jag ställt på sin plats kommer i oordning av sig själv igen. Speciellt vinterbesöken har varit besvärliga när jag gjort fotspår i snön.
Jag har haft en teori om varför jag så ofta återkommit till denna mardröm. Stugan har varit en väldigt stor del av min uppväxt. Jag praktisk tagit bodde där hela sommarhalvåret när jag var liten. Min familj var i stugan varje helg från påsk och lågt ut på hösten, och alla semestrar var vi i stugan - förutom en sommar när jag var sju, och vi åkte till Mallorca.
När jag blev äldre och hade möjlighet att ta mig dit på egenhand blev det min lille tillflyktsort. Jag hade min första fylla i den stugan - på en flaska vitt vin, och en häxblandning från pappas barskåp (hoppas inte pappa läser detta... och om han gör, förlåt pappa - jag tog bra pyttelitet av varje flaska ;o)
Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med minnen från stugan och de personer jag lärde känna där - men jag tror ni har förstått att den betydde mycket för mig.
När jag flyttade till Sverige sålde pappa stugan. Jag tror inte försäljningen som sådan satt så djupa spår, utan det faktum att jag inte fått ”säga farväl” Drömmen har jo tydligt visat att jag svårt att acceptera att någon annan tillbringar sina somrar där…

Men i natt hände något konstigt. Jag drömde om stugan – men denna gången var jag där för att packa ihop våra saker.
Och visst, drömmen var vemodig. Jag visste att jag var där för sista gången.. Det var fortfarande det mardrömsliknande sega, men jag hade kontroll, och jag var hela tiden medveten om att stugan inte var min längre. Jag var där för att ta bort spåren av mig, och göra klart för en annan familj att skapa nya minnen där. Jag låg på underbädden i min våningssäng och plockade bort klistermärken och annat jag har satt upp på väggen där under åren.
Och medan jag packade ihop och städade berättade jag för mina barn om saker jag gjort. Om stenbrotten där jag inredde ”lägenheter” och under den stora tallen där jag hade stora bondgårdsbyggen med kottar som boskap. Och om den farliga ”klöfta” - det var en klyfta i berget – inte mer än max 1 meter – men jag var livrädd för den. Om jag skulle slänga sopor där (ja, jag vet, man får inte slänga sopor i naturen, men detta var faktiskt på 70-talet) stod jag långt därifrån och kastade påsen och hoppades att jag skulle träffa… Och när jag blev lite större så tog jag jättesats och vågade hoppa över – precis som Ronja när hon hoppade över Djävulsklyftan…
Som sagt, många minnen…..
Men jag tror jag är fri nu. Jag tror att när jag i natt till sist lämnade över nyckeln till den nya ägaren så var jag beredd, och hade äntligen fått tagit det avsked jag saknade.