Förra veckan skrev jag under en lapp att Robin skulle få ta influensa vaccin i skolan.
I dag skrev jag själv upp mig på intresseanmälan för vaccin på jobb.
Börjar kännas lite alvarligt och på riktigt nu, det här med influensan.
Min arbetsgivare har dessutom gjort en s.k. " Contingency plan" - en sorts krisplan på hur de skall hålla företaget flytande utifall stora delar av de anställda skulle bli sjuka.
De flesta kritiska positioner skulle ersättas av inhyrd personal. Men vi på planeringen, vi skulle arbeta hemifrån i fall vi blev sjuka. Tack för den...
Men vi konstaterade rätt snabbt att det måste vara ett bra betyg. Vi är så oersättliga att det inte går att hyra in någon för att göra vårt jobb. Bra att veta inför kommande löneförhandlingar ;o)
Låt oss hoppas att det aldrig blir så alvarligt, jag brukar inte få influensan i vanliga fall, och om jag nu vaccinerar mig bör jag ju vara ännu säkrare skulle man tycka.
För er där ute som inte vill eller kan vaccinera sig, men ändå vill skydda sig mot ”flunsan”, fick jag ett tips på jobb för ett tag sedan:
Sparka ut svinet ur sängen, och ta hem lammkött istället!
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
Ät som en höna...
Mats: Vad gör du?
Jag: Surfar lite, tänkte googla på hur man blir smal.
Mats: Ät som en höna och skit som en elefant!
Jaha... är det så lätt, att jag inte tänkte på det.
..
Jag: Surfar lite, tänkte googla på hur man blir smal.
Mats: Ät som en höna och skit som en elefant!
Jaha... är det så lätt, att jag inte tänkte på det.
..
Känner mig utanför...
...överallt snackas det om Idol.
Jag måste nog börja kolla på det, jag oxå - för på all nyhetssidor, bloggar, facebook, löpsedlar, skvallerblaskor - överallt står det skrivet om Idolerna. Och jag vet inte vem någona av dom är :o(
Jag måste nog börja kolla på det, jag oxå - för på all nyhetssidor, bloggar, facebook, löpsedlar, skvallerblaskor - överallt står det skrivet om Idolerna. Och jag vet inte vem någona av dom är :o(
När hjärnan tar semester
Läste ett inlägg hos Galna_mamman i dag, som påminde mig om en mycket pinsam insident för ett tag sen.
Jag väntade hem (till jobb då altså) ett paket från USA. Det skickades med flygexpress en fredag, och det var superviktigt att vi fick det till måndag morgon, så jag skulle hålla koll på det under helgen. Sent på fredagskvällen fick jag äntligen trackingnummret från vår leverantör, och jag gick in på TNT's hemsida för att kolla läget.
Ingen träff på nummret...
Väntade några timmar - ibland kan man inte söka på nummret direkt. Sedan forsökte jag igen - ingen träff.
Började bli svettig, för klockan närmade sig arbetsdagens slut i US, och sen var det helg och ingen chans att få tag på någon före måndag.
Så jag ringde TNT's helpdesk; Ingen träff på nummret.
Trött och uppjagad skred jag inte mina ord till den stackars tjejen i andra ändan. Hon förklarade att det kunde kanske dröja tills på lördag innan vi kunde se nummret i deras system- men jag ville inte lyssna på det örat - lördag var liksom för sent för mig. Jag fick henne att söka på mitt jobb som mottagare, på leverantören som avsändaare - you name it. Och under min påstridiga kamp satt jag och tittade på mailet med trackingnummret jag fått från leverantören.
Ungefär samtidigt som tjejen bad så hemskt mycket om ursäkt för att hon inte kunne hitta något, och forsäkrade att hon skulle logga ärendet så att de som arbetade vidare under natten och resten av helgen skulle kunna ha koll på det, insåg jag att paketet var skickat med DHL...
Tacksam för att jag inte hade bild-telefon så TNT-tjejen kunne se mina blossande röda kinder tackad jag med kort ton för hjälpen och sa att "Jag får väl återkomma senare och hoppas att ni har hittat något då..."
måndag 28 september 2009
Duktiga familjen
I dag är det kö på crosstrainern' här hemma. Jag har sedan förra veckan bokat en stående tid måndagar klockan 21, så jag kan kolla Hollywoodfruar medan jag tränar.
Och just nu står Mats och flåsar till AIK-Djurgården.
Faktum är att jag kan skymta en ändring på vågen nu, och det gör mig ännu mera peppad. Och Mats har ju rasat i vikt de senaste veckorna.
Attans vad vi är duktiga!!!
Funderar på någon ytterligare motivationshöjare. Vad kan jag ha som belöning till mig själv när jag klarar mitt delmål?
Kom med förslag!
Och just nu står Mats och flåsar till AIK-Djurgården.
Faktum är att jag kan skymta en ändring på vågen nu, och det gör mig ännu mera peppad. Och Mats har ju rasat i vikt de senaste veckorna.
Attans vad vi är duktiga!!!
Funderar på någon ytterligare motivationshöjare. Vad kan jag ha som belöning till mig själv när jag klarar mitt delmål?
Kom med förslag!
Världens bästa försäljare
Är fortfarande på jakt efter den perfekta mobilen. I går slank jag inom The Phone House för att känna och klämma lite på de olika kandidaterna (ett förtydligande; med "kandidater" menar jag telefoner och inget annat)
En försäljare kommer såklart fram och undrar om han kan hjälpa till med något. Refelxmessigt och snabbt som vinden meddelar jag att jag "ENDAST TITTAR".
På försäljarvis snackar han vidare, och efter att jag på ett svalt och avvisande sett även försäkrat att jag skall behålla mitt nuvarande abonemang, tänkte jag at jag säkert skrämmt bort honom.
Men icke... och här kommer det intressanta... han fortsätter berätta om olika telefoner, fördelar och nackdelar, personliga erfarenheter (det handlar fortfarande om telefoner här...) och andras reflektioner.
Och han påpekar att han inte har så många 3-telefoner i sin affär, men ger tips om ANDRA affärer dit jag bör gå.
Ett litet tag senare lämnade jag butiken med ett leende hjärta. Jag blev så glad av att få all denna hjälp (för jag fick mycket information om olika saker vi undrat) trots att han viste att jag kom att gå därifrån utan att köpa något.
Och nu sitter jag här och önskar att han kommer ha de telefoner vi bestämmer oss för, för jag skulle verkligen vilja köpa i den affären.
PS! Jag har fortfarande N86 som min hetaste kandidat.
En försäljare kommer såklart fram och undrar om han kan hjälpa till med något. Refelxmessigt och snabbt som vinden meddelar jag att jag "ENDAST TITTAR".
På försäljarvis snackar han vidare, och efter att jag på ett svalt och avvisande sett även försäkrat att jag skall behålla mitt nuvarande abonemang, tänkte jag at jag säkert skrämmt bort honom.
Men icke... och här kommer det intressanta... han fortsätter berätta om olika telefoner, fördelar och nackdelar, personliga erfarenheter (det handlar fortfarande om telefoner här...) och andras reflektioner.
Och han påpekar att han inte har så många 3-telefoner i sin affär, men ger tips om ANDRA affärer dit jag bör gå.
Ett litet tag senare lämnade jag butiken med ett leende hjärta. Jag blev så glad av att få all denna hjälp (för jag fick mycket information om olika saker vi undrat) trots att han viste att jag kom att gå därifrån utan att köpa något.
Och nu sitter jag här och önskar att han kommer ha de telefoner vi bestämmer oss för, för jag skulle verkligen vilja köpa i den affären.
PS! Jag har fortfarande N86 som min hetaste kandidat.
söndag 27 september 2009
Du måste finnas
Åååå vad denna är bra! Och vad Helene Sjöholm är bra! Och nu är hon på Broadway med Kristina Från Duvemåla. Tänk att få vara där och se henne.
Lyssna och njut, och lyssan på texten, den är så fiin :o)
Lyssna och njut, och lyssan på texten, den är så fiin :o)
Barnpassningshelgen i bilder
Kolla in håren på dessa tjejerna
Och detta leendet.... Det är nog bara för pappa att börja spara ihopa till en hagelbössa, för om 10 år lär det finnas gott om finniga killar i målbrottet runt deras hus...
Och detta leendet.... Det är nog bara för pappa att börja spara ihopa till en hagelbössa, för om 10 år lär det finnas gott om finniga killar i målbrottet runt deras hus... Jo, man kan visst det ha strumport på händerna... det ser du väl... och jag har på mig dom för att jag vill det!!!! har du några problem med det eller?
Sov som en stock till klockan 8.30, och då slank det ner flera leverpastej-mackor.
Morgonbestyr. Måste ju göra oss i ordning, för vi skall ut på utflykt.
Jag KAN ta på mig byxorna själv.
Morgonbestyr. Måste ju göra oss i ordning, för vi skall ut på utflykt.
Jag KAN ta på mig byxorna själv.
Sofie hjälper tante Hege att dra kärran med storasyrran.
Får nog putta på lite bakifrån oxå tror jag - tante Hege orkar nog inte detta själv.
Får nog putta på lite bakifrån oxå tror jag - tante Hege orkar nog inte detta själv.
Men det är kuul att åka med oxå :o)
Upp och ner, ner och upp, grisen gal i gransens topp:
Tur att Alex håller i mig, det är rätt så långt ner här...
Upp och ner, ner och upp, grisen gal i gransens topp:
Tur att Alex håller i mig, det är rätt så långt ner här...
Mina tjejer
Jag har haft mina små-tjejer Isabel och Sofie på besök i helgen - därav inga blogguppdateringar.
Som tillfälling småbarnsförälder finns ingen tid över till bloggar eller andra personliga sysslor. Då är man (100% frivilligt måste jag tillägga) fullt upptagen med att rita, klippa, läsa saga, dansa, bygga tågbana, riva tågbana, fika, byta blöja, åka rutschkana, putta fart på gungan, putta fart på karusellen..... listan kan fortsättas i det oändeliga.
Något som slagit mig under dessa dagarna är hur oerhört många roliga saker man får att skriva om när man har småbarn omkring sig. Tänkt om alla småbarnsföräldrar haft tid att delge världen allt det roliga deras barn hittar på.
Jag skulle skunnat skriva minst tio inlägg både i går och i dag bara med tokigheter de sagt och gjort- men som sagt - som småbarnsförälder har man inte tid...
Men nu när jag är tonårsforälder igen får ni ett litet smakprov i alla fall;
Jag kallar hela tiden Sofie för Isabel, och Isabel för Sofie. Är, och har alltid varit, helt hopplös med namn. När vi satt och fikade, och jag än en gång tittade på Isabel och säger Sofie, så skrattar Isabel till... "Tante Hege - nu sa du fel igen. Det är nog fördi att du är så gammal..."
Tack för den...
..
fredag 25 september 2009
Viagra-varning ???
En av mina daglig sysslor på jobb är att se till att vi får in material från våra leverntörer.
Jag har under årens lopp varit med om olika insidenter som ledd till att vi inte har fått våra leveranser i tid. Det kan ha varit chaufförer blivit stoppade av polis, extrema oväder, olyckor - you name it.
Men bland alla bättre eller sämre ursäkter jag har fått höra måste jag medge att aldrig, aldrig någonsin har ursäkten varit att schuffören kört av vägen för att han onanerat vid ratten...
Kolla in artiklen här
Denna kar tar verkligen förstapris. Inte nog med att hans onani orsakat olyckan - han fortsätter även under polisforhöret. Jag skrattar så jag kissar på mig!
Tänk er:
Polisen: Körde du för fort?
Chauffören: Ja, ja
Polisen: Var du påverkad av droger?
Chauffören: Jaa - jaaa
Polisen: Så du erkänner på alla punkter?
Chauffören: Jaaaaaaaaaaaa
Detta skulle ju klart kunna bli en ny förhörsteknik... Ge den misstänkte ett par tre Viagra, vänta 30 minuter och starta forhöret...
..
torsdag 24 september 2009
Vem är jag?
Kunde inte låta bli... såg att Charlotte , en bloggerska jag följer, hade skickat en fråga till 118118's supersök om vem hon var. Så jag gjorde samma sak....
Detta är altså mig....
"Du är kanske en man vid namn Erik som bor i Stockholm, eller en kvinna vid namn Maria som bor i Göteborg. Detta baseras på att Erik och Maria är Sveriges vanligaste pojknamn resp. flicknamn. Stockholm och Göteborg är Sveriges största resp. 2:a största stad. Mvh Eniro 118118"
Hur kommer de på vad de skall svara? Måste va' himla roligt att jobba på Eniro. Vilka underbart korkade frågor de måste få. Tänk att sitta i den växeln en lördagkväll...
Detta är altså mig....
"Du är kanske en man vid namn Erik som bor i Stockholm, eller en kvinna vid namn Maria som bor i Göteborg. Detta baseras på att Erik och Maria är Sveriges vanligaste pojknamn resp. flicknamn. Stockholm och Göteborg är Sveriges största resp. 2:a största stad. Mvh Eniro 118118"
Hur kommer de på vad de skall svara? Måste va' himla roligt att jobba på Eniro. Vilka underbart korkade frågor de måste få. Tänk att sitta i den växeln en lördagkväll...
En prioriteringsfråga...
En kuul historia jag fick på mailen av en jobbakompis:
Hur man får polisen att komma när man behöver dom.
Björn från Höör i Skåne var på väg att gå och lägga sig när hans fru sa att han hade glömt att släcka ljuset i garaget.
Garaget låg i anslutning till huset och Björn hade precis öppnat bakdörren för att gå och släcka när han upptäckte att där var folk i garaget som höll på att plocka till sig av hans grejor.
Han ringde polisen och frågade om dom kunde skicka en polisbil. Han sa nej. Polisen svarade att alla bilarna var upptagna och rådde honom till att låsa alla dörrar så skulle de skicka en bil så fort det blev någon ledig.
OK , sa Björn, la på telefonen och räknade till trettio.
Sen ringde han polisen igen. "Hej, jag ringde nyss om att jag hade tjuvar i mitt garage. Ni behöver inte komma för jag har skjutit dom. "Sen la han på.Inom några minuter var 6 polisbilar, en helikopter, en brandbil och två ambulanser på plats.
Dom tog tjuvarna på bar gärning.
En av poliserna gick bort till Björn och sa: "Jag tyckte du sa att du hade skjutit dom...?"
Björn sa: "- och jag tyckte du sa att du inte hade några lediga bilar"
Hur man får polisen att komma när man behöver dom.
Björn från Höör i Skåne var på väg att gå och lägga sig när hans fru sa att han hade glömt att släcka ljuset i garaget.
Garaget låg i anslutning till huset och Björn hade precis öppnat bakdörren för att gå och släcka när han upptäckte att där var folk i garaget som höll på att plocka till sig av hans grejor.
Han ringde polisen och frågade om dom kunde skicka en polisbil. Han sa nej. Polisen svarade att alla bilarna var upptagna och rådde honom till att låsa alla dörrar så skulle de skicka en bil så fort det blev någon ledig.
OK , sa Björn, la på telefonen och räknade till trettio.
Sen ringde han polisen igen. "Hej, jag ringde nyss om att jag hade tjuvar i mitt garage. Ni behöver inte komma för jag har skjutit dom. "Sen la han på.Inom några minuter var 6 polisbilar, en helikopter, en brandbil och två ambulanser på plats.
Dom tog tjuvarna på bar gärning.
En av poliserna gick bort till Björn och sa: "Jag tyckte du sa att du hade skjutit dom...?"
Björn sa: "- och jag tyckte du sa att du inte hade några lediga bilar"
onsdag 23 september 2009
Om jag var en katt....
Tänk att vara en katt...
Medan jag låg där och vilade skulle jag bli kliad på magen, och någon skulle kanske borsta mig. Om jag inte var riktigt belåten med sättet de kliade skulle jag bara resa mig, titta lite surt på dom och lägga mig ner någon meter bort - jag skulle ju inte vilja gå för långt i onödan.
Då skulle jag sova exact när jag kände för det. Skulle inte spela någon roll om jag var ute eller inne, om jag var ensam eller hade besök.
Om jag var trött, uttråkad, eller bara för att det råkade vara några minuter sedan förra gången jag låg ner skulle jag inte tveka - utan bara falla ihopa på första och bästa ställe.
Bäst vore det såklart om det var en mjuk soffa eller säng jag hamnade i, men solvärmd asfalt, eller ett svalt klinkergolv skulle göra samma nytta.
Medan jag låg där och vilade skulle jag bli kliad på magen, och någon skulle kanske borsta mig. Om jag inte var riktigt belåten med sättet de kliade skulle jag bara resa mig, titta lite surt på dom och lägga mig ner någon meter bort - jag skulle ju inte vilja gå för långt i onödan.
Ingen skulle ställa några krav på mig. Om mina människor kallade på mig, men jag inte ville komma just då, skulle jag helt enkelt ligga kvar.
Visst vore det livet.....
Jag vill passa på att tacka mina modeller Curry och Tuwa för deras energi och engagemang under fotograferingen.... NOT !
.
Rosa bandet
Fick detta på mail förra dagen. Det var så gulligt att jag vill visa upp det här på bloggen, även om ni inte precis kan skicka vidare härifrån.
Läs på T-shirten!!
Detta är det finaste bröstcancer e-mailet jag någonsin fått.
En liten önskan: Allt du behöver göra är att hålla mailet i cirkulation!
Läs på T-shirten!!
Detta är det finaste bröstcancer e-mailet jag någonsin fått.
En liten önskan: Allt du behöver göra är att hålla mailet i cirkulation!Det enda du ombeds göra, är att skicka detta mailet vidare,
även om det bara är till en person.
även om det bara är till en person.
Detta är till minne av alla dem som drabbats av bröstcancer.
Ett stearinljus förlorar ingenting av att ge eld till ett annat ljus.
Ett stearinljus förlorar ingenting av att ge eld till ett annat ljus.
Håll detta ljuset brinnande!!
.
tisdag 22 september 2009
Fettförbränning och morgonpromenader
I mitt viktdepresiva tillstånd letar jag nu med ljus och lykta efter en mirkelkur. Lösningen med stort L.
Gogglade fram en intressant artikel om fettförbrenning före och efter frukost, samt Procentuell vs absolut fettförbränning. Läs hela artikeln här.
I korthet kan man säga att om det inte är för den friska morgonluftens skull man promenerar på morgonen, kan man nästan lika gärna sova lite längre - och ta promenaden på lunchrasten eller kvällen i stället.
Och när man snackar förbränning är det alltid mera effektivt med högre intensiteter. Man förbränner procentuellt mera fett vid låg intensitet, men MERA fett (och det är ju det jag är ute efter) vid högre intensitet.
Artikeln avslutas såhär:
"Man bör alltså inte luras av den relativa, procentuella fettförbränningen under ett arbete, för i så fall skulle den effektivaste aktiviteten vara att sova."
Tänk va underbart om det vore så.... :o))
Gogglade fram en intressant artikel om fettförbrenning före och efter frukost, samt Procentuell vs absolut fettförbränning. Läs hela artikeln här.
I korthet kan man säga att om det inte är för den friska morgonluftens skull man promenerar på morgonen, kan man nästan lika gärna sova lite längre - och ta promenaden på lunchrasten eller kvällen i stället.
Och när man snackar förbränning är det alltid mera effektivt med högre intensiteter. Man förbränner procentuellt mera fett vid låg intensitet, men MERA fett (och det är ju det jag är ute efter) vid högre intensitet.
Artikeln avslutas såhär:
"Man bör alltså inte luras av den relativa, procentuella fettförbränningen under ett arbete, för i så fall skulle den effektivaste aktiviteten vara att sova."
Tänk va underbart om det vore så.... :o))
måndag 21 september 2009
Positiva jag...
Vågen gnisslar och skriker och pustar och frustar lika mycket nu som för nästan 4 veckor sedan . Spelar ingen roll hur forsiktigt jag smyger upp på den.
Blir så trött att jag inte ens orkar skriva något mera om det.
Sur och deppig blir jag!
Hatar alla naturligt smala människor och alla som har ork och viljestyrka att träna dag och natt.
Och medan jag ändå hatar, så passar jag på att hata alla som inte bryr sig om sin vikt, och dom som bryr sig om den trots att de egentligen inte behöver.
Har jag missat någon? Någon där ute som känner sig glömda?
Nu skall jag ställa mig på crosstrainern' i en timme. Till vilken nytt då? Ingen j..la nytta alls!
Tack och hej!
Blir så trött att jag inte ens orkar skriva något mera om det.
Sur och deppig blir jag!
Hatar alla naturligt smala människor och alla som har ork och viljestyrka att träna dag och natt.
Och medan jag ändå hatar, så passar jag på att hata alla som inte bryr sig om sin vikt, och dom som bryr sig om den trots att de egentligen inte behöver.
Har jag missat någon? Någon där ute som känner sig glömda?
Nu skall jag ställa mig på crosstrainern' i en timme. Till vilken nytt då? Ingen j..la nytta alls!
Tack och hej!
söndag 20 september 2009
Är jag fri nu?
Jag har de senaste 20 åren haft en återkommande mardröm. I drömmen har jag kommit till vår sommarstuga (alltså den sommarstuga min familj hade när jag var yngre).
Jag har tagit nyckeln från spiket bakom takbjälken där den alltid hängde, gått in och känt mig som hemma.
Ibland har det varit sommar, och ibland vinter. Ibland har jag varit ung, och haft fester, ibland i min nuvarande lite mindre unga ålder och bara kommit till stugan för att ta det lugnt.
Men oavsett varför jag besökt stugan så har drömmen alltid fått en abrupt vändning från lugn idyll till psykedelisk kaos när jag plötsligt insett att vi inte äger den längre.
Jag har fått panik och försökt undanröja alla bevis på att jag har varit där.
Precis som det brukar vara i mardrömmar så går allt oändligt långsamt när man önskar att det skall gå snabbt, och saker jag ställt på sin plats kommer i oordning av sig själv igen. Speciellt vinterbesöken har varit besvärliga när jag gjort fotspår i snön.
Jag har haft en teori om varför jag så ofta återkommit till denna mardröm. Stugan har varit en väldigt stor del av min uppväxt. Jag praktisk tagit bodde där hela sommarhalvåret när jag var liten. Min familj var i stugan varje helg från påsk och lågt ut på hösten, och alla semestrar var vi i stugan - förutom en sommar när jag var sju, och vi åkte till Mallorca.
När jag blev äldre och hade möjlighet att ta mig dit på egenhand blev det min lille tillflyktsort. Jag hade min första fylla i den stugan - på en flaska vitt vin, och en häxblandning från pappas barskåp (hoppas inte pappa läser detta... och om han gör, förlåt pappa - jag tog bra pyttelitet av varje flaska ;o)
Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med minnen från stugan och de personer jag lärde känna där - men jag tror ni har förstått att den betydde mycket för mig.
När jag flyttade till Sverige sålde pappa stugan. Jag tror inte försäljningen som sådan satt så djupa spår, utan det faktum att jag inte fått ”säga farväl” Drömmen har jo tydligt visat att jag svårt att acceptera att någon annan tillbringar sina somrar där…
Men i natt hände något konstigt. Jag drömde om stugan – men denna gången var jag där för att packa ihop våra saker.
Och visst, drömmen var vemodig. Jag visste att jag var där för sista gången.. Det var fortfarande det mardrömsliknande sega, men jag hade kontroll, och jag var hela tiden medveten om att stugan inte var min längre. Jag var där för att ta bort spåren av mig, och göra klart för en annan familj att skapa nya minnen där. Jag låg på underbädden i min våningssäng och plockade bort klistermärken och annat jag har satt upp på väggen där under åren.
Och medan jag packade ihop och städade berättade jag för mina barn om saker jag gjort. Om stenbrotten där jag inredde ”lägenheter” och under den stora tallen där jag hade stora bondgårdsbyggen med kottar som boskap. Och om den farliga ”klöfta” - det var en klyfta i berget – inte mer än max 1 meter – men jag var livrädd för den. Om jag skulle slänga sopor där (ja, jag vet, man får inte slänga sopor i naturen, men detta var faktiskt på 70-talet) stod jag långt därifrån och kastade påsen och hoppades att jag skulle träffa… Och när jag blev lite större så tog jag jättesats och vågade hoppa över – precis som Ronja när hon hoppade över Djävulsklyftan…
Som sagt, många minnen…..
Men jag tror jag är fri nu. Jag tror att när jag i natt till sist lämnade över nyckeln till den nya ägaren så var jag beredd, och hade äntligen fått tagit det avsked jag saknade.
Jag har tagit nyckeln från spiket bakom takbjälken där den alltid hängde, gått in och känt mig som hemma.
Ibland har det varit sommar, och ibland vinter. Ibland har jag varit ung, och haft fester, ibland i min nuvarande lite mindre unga ålder och bara kommit till stugan för att ta det lugnt.
Men oavsett varför jag besökt stugan så har drömmen alltid fått en abrupt vändning från lugn idyll till psykedelisk kaos när jag plötsligt insett att vi inte äger den längre.
Jag har fått panik och försökt undanröja alla bevis på att jag har varit där.
Precis som det brukar vara i mardrömmar så går allt oändligt långsamt när man önskar att det skall gå snabbt, och saker jag ställt på sin plats kommer i oordning av sig själv igen. Speciellt vinterbesöken har varit besvärliga när jag gjort fotspår i snön.
Jag har haft en teori om varför jag så ofta återkommit till denna mardröm. Stugan har varit en väldigt stor del av min uppväxt. Jag praktisk tagit bodde där hela sommarhalvåret när jag var liten. Min familj var i stugan varje helg från påsk och lågt ut på hösten, och alla semestrar var vi i stugan - förutom en sommar när jag var sju, och vi åkte till Mallorca.
När jag blev äldre och hade möjlighet att ta mig dit på egenhand blev det min lille tillflyktsort. Jag hade min första fylla i den stugan - på en flaska vitt vin, och en häxblandning från pappas barskåp (hoppas inte pappa läser detta... och om han gör, förlåt pappa - jag tog bra pyttelitet av varje flaska ;o)
Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med minnen från stugan och de personer jag lärde känna där - men jag tror ni har förstått att den betydde mycket för mig.
När jag flyttade till Sverige sålde pappa stugan. Jag tror inte försäljningen som sådan satt så djupa spår, utan det faktum att jag inte fått ”säga farväl” Drömmen har jo tydligt visat att jag svårt att acceptera att någon annan tillbringar sina somrar där…
Men i natt hände något konstigt. Jag drömde om stugan – men denna gången var jag där för att packa ihop våra saker.
Och visst, drömmen var vemodig. Jag visste att jag var där för sista gången.. Det var fortfarande det mardrömsliknande sega, men jag hade kontroll, och jag var hela tiden medveten om att stugan inte var min längre. Jag var där för att ta bort spåren av mig, och göra klart för en annan familj att skapa nya minnen där. Jag låg på underbädden i min våningssäng och plockade bort klistermärken och annat jag har satt upp på väggen där under åren.
Och medan jag packade ihop och städade berättade jag för mina barn om saker jag gjort. Om stenbrotten där jag inredde ”lägenheter” och under den stora tallen där jag hade stora bondgårdsbyggen med kottar som boskap. Och om den farliga ”klöfta” - det var en klyfta i berget – inte mer än max 1 meter – men jag var livrädd för den. Om jag skulle slänga sopor där (ja, jag vet, man får inte slänga sopor i naturen, men detta var faktiskt på 70-talet) stod jag långt därifrån och kastade påsen och hoppades att jag skulle träffa… Och när jag blev lite större så tog jag jättesats och vågade hoppa över – precis som Ronja när hon hoppade över Djävulsklyftan…
Som sagt, många minnen…..
Men jag tror jag är fri nu. Jag tror att när jag i natt till sist lämnade över nyckeln till den nya ägaren så var jag beredd, och hade äntligen fått tagit det avsked jag saknade.
lördag 19 september 2009
Årets sista grillning?
Det har varit helt underbart väder i dag, så vi passade på att grilla. Kanske sista gången för i år?
Söööt
Har besökt lille bomullstussen :)
Ja, och så ser ni hur dårlig bild det blir med min mobil... hade jag haft en nu fin mobil hade det blivit mycket bättre bild på lille Armani...
Jag vill ha ny mobil NUUUUU
Längtar tills vi skall förnya våra mobilabonemang, för då skall jag få ny mobil :o)
Favoriten just nu heter Nokia N86. Men det är över en månad tills det är dax att besluta, så jag kan säkert hinna ändra mig massor av gånger innan dess. Såhär ser den ut ialla fall:
Favoriten just nu heter Nokia N86. Men det är över en månad tills det är dax att besluta, så jag kan säkert hinna ändra mig massor av gånger innan dess. Såhär ser den ut ialla fall:
Det var inte jag!
"Vem har ätit chocklanden i skåpet?"
"Det var inte jag!"
"Vem raderade filen på hårddisken?"
"Det var inte jag!"
"Vem startade kriget i Mellanöstern?"
"Det var inte jag!"
Ibland får jag känslan av att "Det var inte jag" är ett inprogrammerat svar i hjärnan. Oavsätt hur litet eller stort misstaget eller orätten måtte vara så "var det inte jag!"
Och om det nu skulle finnas överhängande bevis så skyller de ifrån.
Hittar man chokladpappret i barnets papperskorg så har någon annan lagt dit det, och tas man på bar gärning med chokladbruna läppar så är det definitivt någon annan som bjudit på chokladen.
VARFÖR är det så svårt att erkänna sina misstag? Om man skyller ifrån sig - är man då medveten om att man skyller ifrån sig? Eller tror man på fullt allvar att "Det var inte jag"
Jag kan förstå barn. De ser inte hela bilden, de förstår inte att de är genomskådade. Deras hjärnor är helt enkelt inte färdigutvecklade, och de har inte den människokännedom och livserfarenhet att se samband som vi vuxna.
Men varför fortsätter vi då när vi blir äldre och borde förstå bättre? Och är vi medvetna om det?
Själv tycker jag det är oerhört lättande att erkänna.
Att säga att "jag har gjort något jävligt korkad här" eller "Sorry, det där var nog tyvärr jag" blir som en befrielse. Som en syndernas förlåtelse. Och det är faktiskt svårare att skälla på någon som självmant erkänner. Erkännelsen blir som en avväpning av attackeraren.
Och bara det att visa att man gör fel lättar på bördan. Folk förstår att man inte är felfri, och då förväntas inte vara felfri i fortsättningen heller, vilket i sin tur gör det enklare att erkänna nästa gång. Jag kan komma på mig själv att erkänna saker jag faktiskt inte gjort, bara för att känna denna befriande känslan.
Är det en "egenskap" jag missgillar hos människor så är det detta att skylla ifrån sig. Blir så upprörd och irriterad när folk inte kan stå för sina misstag. Och inte nog med att de inte kan stå för sina egna fel – det envisas dessutom att skuta skulden över på någon annan, så att en stackars oskyldig varelse får stå i skamvrån.
Men tillbaka till det där om vi själva är medvetna om vårt beteende eller ej.
Själv tycker jag som sagt att jag har lätt att erkänna – men erkänner jag allt? Eller skyller jag också ifrån mig utan jag tänker på det. Svårt att svara på, jag har inte sett mig själv utifrån. Jag är kanske en sådan jag själv föraktar! Det gamla ordspråket ”Att se nålen i andras ögon, men inte timmerstocken i sitt eget” passar verkligen in här.
Därför: Jag har härmed bestämt mig för att jag aldrig mera skall försöka skylla ifrån mig – om jag nu brukar göra det.
Till alla er som läser detta, och som känner mig, ber jag er påtala så fort ni får en känsla av att jag hittar på ursäkter, skyller ifrån mig, eller säger ”Det var inte jag”.
.
"Det var inte jag!"
"Vem raderade filen på hårddisken?"
"Det var inte jag!"
"Vem startade kriget i Mellanöstern?"
"Det var inte jag!"
Ibland får jag känslan av att "Det var inte jag" är ett inprogrammerat svar i hjärnan. Oavsätt hur litet eller stort misstaget eller orätten måtte vara så "var det inte jag!"
Och om det nu skulle finnas överhängande bevis så skyller de ifrån.
Hittar man chokladpappret i barnets papperskorg så har någon annan lagt dit det, och tas man på bar gärning med chokladbruna läppar så är det definitivt någon annan som bjudit på chokladen.
VARFÖR är det så svårt att erkänna sina misstag? Om man skyller ifrån sig - är man då medveten om att man skyller ifrån sig? Eller tror man på fullt allvar att "Det var inte jag"
Jag kan förstå barn. De ser inte hela bilden, de förstår inte att de är genomskådade. Deras hjärnor är helt enkelt inte färdigutvecklade, och de har inte den människokännedom och livserfarenhet att se samband som vi vuxna.
Men varför fortsätter vi då när vi blir äldre och borde förstå bättre? Och är vi medvetna om det?
Själv tycker jag det är oerhört lättande att erkänna.
Att säga att "jag har gjort något jävligt korkad här" eller "Sorry, det där var nog tyvärr jag" blir som en befrielse. Som en syndernas förlåtelse. Och det är faktiskt svårare att skälla på någon som självmant erkänner. Erkännelsen blir som en avväpning av attackeraren.
Och bara det att visa att man gör fel lättar på bördan. Folk förstår att man inte är felfri, och då förväntas inte vara felfri i fortsättningen heller, vilket i sin tur gör det enklare att erkänna nästa gång. Jag kan komma på mig själv att erkänna saker jag faktiskt inte gjort, bara för att känna denna befriande känslan.
Är det en "egenskap" jag missgillar hos människor så är det detta att skylla ifrån sig. Blir så upprörd och irriterad när folk inte kan stå för sina misstag. Och inte nog med att de inte kan stå för sina egna fel – det envisas dessutom att skuta skulden över på någon annan, så att en stackars oskyldig varelse får stå i skamvrån.
Men tillbaka till det där om vi själva är medvetna om vårt beteende eller ej.
Själv tycker jag som sagt att jag har lätt att erkänna – men erkänner jag allt? Eller skyller jag också ifrån mig utan jag tänker på det. Svårt att svara på, jag har inte sett mig själv utifrån. Jag är kanske en sådan jag själv föraktar! Det gamla ordspråket ”Att se nålen i andras ögon, men inte timmerstocken i sitt eget” passar verkligen in här.
Därför: Jag har härmed bestämt mig för att jag aldrig mera skall försöka skylla ifrån mig – om jag nu brukar göra det.
Till alla er som läser detta, och som känner mig, ber jag er påtala så fort ni får en känsla av att jag hittar på ursäkter, skyller ifrån mig, eller säger ”Det var inte jag”.
.
fredag 18 september 2009
Samtal på fredags eftermiddagen
Mats: Jag har inte köpt något godis till i kväll.
Jag: Va? Varför inte? (följt av en enormt ledsen hundvalpblick)
Mats: Jo, jag tänkte på den där låten du vet...
Jag: ?????
Jag: ?????
Mats: "Nej, så tjock du har blitt"
Jag: Men... :o(
Jag: Men... :o(
Mats: Hehehe
Jag: Men.... :o((
Jag: Men.... :o((
Mats: Näää, bara skojade!
Jag: Så du har köpt godis ?? :o)
Jag: Så du har köpt godis ?? :o)
torsdag 17 september 2009
suck och stön
Tycker synd om mig själv i dag :o(
Känner mig hängig och småförkyld, halsen är tjock, och det brinner liksom i övre delen av svalget, typ där vägen upp till näsan tar vid.
Och så smakar allt bajs! Speciellt vatten som egentligen är rätt så smaklöst smakar nu metall... I morse trodde jag det var fel på vattnet hemma, men så visade det sig smaka det samma på jobb, så det är nog min smaklökar som fått fnatt....
Det är så pissigt när man bara är sådar halv-dårligt. Varken kroppen eller huvudet hänger med riktigt, men man är långt från det stadiet att man är sängliggande, eller måste stanna hemma från jobb - så det är liksom bara att gilla läget.
På väg hem från jobb i dag så önskade jag att förkylningen skulle bryta ut på riktigt, så att flera än jag skulle tycka synd om mig...
Och i samma veva började jag fundera på vad som vore den ultimata sjukdomen.
Det måste vara något så att jag får sympati och blir ompysslad. Bli serverad kolsyrelös cola och blomkålssoppa.
Jag vill ligga till sängs eller i soffan, och så vill jag orka surfa lite, eller åtminstone läsa en bok.
Jag skall ha aptit så jag kan äta lite, men inte för mycket- för om jag ändå är sjuk så vill jag gärna gå ner några "gratiskilon".
Och sjukdomen får inte vara aldeles för länge. Max en vecka, bara sådär att man får lite distans till allt runtomkring, får reset'at hjärnan och samlat krafter att komma ut i verkligheten igen.
Undrar var man kan få en sådan sjukdom ifrån ?
Känner mig hängig och småförkyld, halsen är tjock, och det brinner liksom i övre delen av svalget, typ där vägen upp till näsan tar vid.
Och så smakar allt bajs! Speciellt vatten som egentligen är rätt så smaklöst smakar nu metall... I morse trodde jag det var fel på vattnet hemma, men så visade det sig smaka det samma på jobb, så det är nog min smaklökar som fått fnatt....
Det är så pissigt när man bara är sådar halv-dårligt. Varken kroppen eller huvudet hänger med riktigt, men man är långt från det stadiet att man är sängliggande, eller måste stanna hemma från jobb - så det är liksom bara att gilla läget.
På väg hem från jobb i dag så önskade jag att förkylningen skulle bryta ut på riktigt, så att flera än jag skulle tycka synd om mig...
Och i samma veva började jag fundera på vad som vore den ultimata sjukdomen.
Det måste vara något så att jag får sympati och blir ompysslad. Bli serverad kolsyrelös cola och blomkålssoppa.
Jag vill ligga till sängs eller i soffan, och så vill jag orka surfa lite, eller åtminstone läsa en bok.
Jag skall ha aptit så jag kan äta lite, men inte för mycket- för om jag ändå är sjuk så vill jag gärna gå ner några "gratiskilon".
Och sjukdomen får inte vara aldeles för länge. Max en vecka, bara sådär att man får lite distans till allt runtomkring, får reset'at hjärnan och samlat krafter att komma ut i verkligheten igen.
Undrar var man kan få en sådan sjukdom ifrån ?
onsdag 16 september 2009
Hollywoodfruar
Fick detta desperata mail från min jobbarkompis:
Hege!!!
Detta måste du bara skriva om på din blogg...Det gör mig såååå SJUKT irriterad!
Hon är dum dum dum och har så fel fel fel
/Jennifer
Jag kan se Jennifer framför mig; Högröd i ansiktet, ihopasnurpad mun och med vibrerande näsborrar. Med knutna näver och lite sådär små-skakande som man kan bli sekunden innan man exploderar
Hon refererar till en artikel (här) om Paul Ankas svenska fru Anna. En riktig LyxFru som tycks ha förlotrat all verklighetsförankring.
Hon är verkligen BLÅST (inte Jennifer alltså...) Lyssna bara på detta;
”Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet.”
Hege!!!
Detta måste du bara skriva om på din blogg...Det gör mig såååå SJUKT irriterad!
Hon är dum dum dum och har så fel fel fel
/Jennifer
Jag kan se Jennifer framför mig; Högröd i ansiktet, ihopasnurpad mun och med vibrerande näsborrar. Med knutna näver och lite sådär små-skakande som man kan bli sekunden innan man exploderar
Hon refererar till en artikel (här) om Paul Ankas svenska fru Anna. En riktig LyxFru som tycks ha förlotrat all verklighetsförankring.
Hon är verkligen BLÅST (inte Jennifer alltså...) Lyssna bara på detta;
”Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet.”
Jaha tänker jag, då skall hon alltså sköta marktjänsten hemma. Ta hand om barnen, städa, göra mat. Typ 50-talets traditionella kvinnosysslor...
Men nej, lyssna igen...
Men nej, lyssna igen...
”Anna Anka hymlar inte med att hon har barnflicka. Och en massagekvinna, en hårtjej, en nageltjej, en personlig tränare, och en hundskötare. Livet som mamma skulle vara mycket svårare annars.
– Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker .”
Nej det menar du inte????
Riktigt klok donna det där.
Ingen tvivel om att hon är en äkta blondin i alla fall...
– Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker .”
Nej det menar du inte????
Riktigt klok donna det där.
Ingen tvivel om att hon är en äkta blondin i alla fall...
När jag ser eller läser sånt här så blir jag ändå tvivlande…Kan människan ifråga verkligen vara så dum? Eller är det ett marknadsförings knep? Ett sätt att få uppmerksamhet? Attt provosera fram reaktioner? Hon måste ju vara medveten om att den livsstil hon håller sig med kostar mera än årsbudegeten för et medelstort land. Det är få som kan leva på det viset – hur mycket man än skulle vilja ha en personlig nageltjej eller hundskötare.
Ytterligare några kloka ord från fru Einstein;
Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Jaha… okey… såhär är min plan nu:
1. Säger upp mig från jobb – jag vill ju inte förolämpa min make med att hjälpa till ekonomiskt.
2. Anställer lite hjälp därhemma, för nu skall jag ha manikyr på förmiddagarna efter att frisören har fixat mitt hår - dricker ett glas vin medan husan fixar maten (inköpen har hon gjort under min manikyr ) sen skall kattvakten ta ut katterna, barnvakten kolla att ungarna gjort sina läxor och jag undrar om jag inte skall anställa någon att ta hand om tv-tittande för mig oxå - jag kan ju få påsar under ögonen av för mycket tv-tittande...
Men vänta lite… allt det här med att göra sig vacker för maken…När jag skall få möjlighet att träffa han? För den stackarn lär ju få jobba dygnet om, förutom den halvtimmen han behövde för att sälja sin ena njure på svarta marknaden….
Ytterligare några kloka ord från fru Einstein;
Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Jaha… okey… såhär är min plan nu:
1. Säger upp mig från jobb – jag vill ju inte förolämpa min make med att hjälpa till ekonomiskt.
2. Anställer lite hjälp därhemma, för nu skall jag ha manikyr på förmiddagarna efter att frisören har fixat mitt hår - dricker ett glas vin medan husan fixar maten (inköpen har hon gjort under min manikyr ) sen skall kattvakten ta ut katterna, barnvakten kolla att ungarna gjort sina läxor och jag undrar om jag inte skall anställa någon att ta hand om tv-tittande för mig oxå - jag kan ju få påsar under ögonen av för mycket tv-tittande...
Men vänta lite… allt det här med att göra sig vacker för maken…När jag skall få möjlighet att träffa han? För den stackarn lär ju få jobba dygnet om, förutom den halvtimmen han behövde för att sälja sin ena njure på svarta marknaden….
tisdag 15 september 2009
Hälsotips
måndag 14 september 2009
Popcorn och läsk och dubbade tyskar
Jag hade laddat för en riktig trevlig stund framför tv'n i går kväll.
Skulle kolla på filmatiseringen av Mari Jungstedts roman "Den som ingen ser".
I en hel vecka hade jag laddat och längtat inför söndagsfilmen på TV4.
Sekunderna innan filmen började stod maken fortfarande i badrummet och hängde tvätt. Jag rusade till hans undsättning så att vi båda två skulle få se allt från början - detta skulle bli så mysigt.
Nu hade vi förvisso inte popcorn och läsk - det skrev jag bara för att jag tyckte det lät som en bra rubrik... Men dubbade tyskar var det gott om.
Först trodde vi det var något fel på ljudet - att det inte var synkat ordentligt.
"Suck" tänkte jag och försökte stålsätta mig. "Det går nog snart över, det är bara lite fel i början"
Men så började jag se ett mönster... De skådespelarna jag kände igen hade rätt tal - de var rätt synkade.
"Men... ??? Kan det var dubbat? Varför?"
Slog upp Tv-guiden och konstaterade att det rörde sig om en Svensk-Tysk samproduktion.
"Hmmmmmm…"
Googlade lite och hittade mera info - Jomenvisst... Hälften av skådespelarna var tyska, och dessa hade dubbats till Svenska.
Maken hade vid detta läget avlägsnat sig från tv'n. Själv försökte jag titta - jag hade ju längtat så. Inte skulle ett gäng tyskar fördärva min söndagskväll. De förpestade mitt fosterland för 70 år sedan - det får räcka!
Så.... jag försökte.... men det gick inte! Det var helt och hållet omöjligt. Inte nog med att det är fullständigt onaturligt för den mänskliga hjärnan när ljud och läpprörelser inte är synkade - de svenska rösterna var dessutom fullständigt oproffsiga.
När man t.ex. tittar på en dubbad Disneyfilm är det riktiga skådespelare som gör rösterna - de låter naturliga och engagerade. Men här... jag vet inte hur jag skall förklara det... det lät lite som om de läste ett pressmeddelande från statistisk centralbyrå. Ingen inlevelse, total avsaknad av nyanser i röstläge, helt dött…
Så, 20 minuter in i filmen gav jag upp. Ingen mening med att utsätta sig för ytterligare plåga. Och jag kan lova att jag definitivt inte kommer slös bort kommande tre söndagar för att titta på de andra filmerna i serien heller…
Skulle kolla på filmatiseringen av Mari Jungstedts roman "Den som ingen ser".
I en hel vecka hade jag laddat och längtat inför söndagsfilmen på TV4.
Sekunderna innan filmen började stod maken fortfarande i badrummet och hängde tvätt. Jag rusade till hans undsättning så att vi båda två skulle få se allt från början - detta skulle bli så mysigt.
Nu hade vi förvisso inte popcorn och läsk - det skrev jag bara för att jag tyckte det lät som en bra rubrik... Men dubbade tyskar var det gott om.
Först trodde vi det var något fel på ljudet - att det inte var synkat ordentligt.
"Suck" tänkte jag och försökte stålsätta mig. "Det går nog snart över, det är bara lite fel i början"
Men så började jag se ett mönster... De skådespelarna jag kände igen hade rätt tal - de var rätt synkade.
"Men... ??? Kan det var dubbat? Varför?"
Slog upp Tv-guiden och konstaterade att det rörde sig om en Svensk-Tysk samproduktion.
"Hmmmmmm…"
Googlade lite och hittade mera info - Jomenvisst... Hälften av skådespelarna var tyska, och dessa hade dubbats till Svenska.
Maken hade vid detta läget avlägsnat sig från tv'n. Själv försökte jag titta - jag hade ju längtat så. Inte skulle ett gäng tyskar fördärva min söndagskväll. De förpestade mitt fosterland för 70 år sedan - det får räcka!
Så.... jag försökte.... men det gick inte! Det var helt och hållet omöjligt. Inte nog med att det är fullständigt onaturligt för den mänskliga hjärnan när ljud och läpprörelser inte är synkade - de svenska rösterna var dessutom fullständigt oproffsiga.
När man t.ex. tittar på en dubbad Disneyfilm är det riktiga skådespelare som gör rösterna - de låter naturliga och engagerade. Men här... jag vet inte hur jag skall förklara det... det lät lite som om de läste ett pressmeddelande från statistisk centralbyrå. Ingen inlevelse, total avsaknad av nyanser i röstläge, helt dött…
Så, 20 minuter in i filmen gav jag upp. Ingen mening med att utsätta sig för ytterligare plåga. Och jag kan lova att jag definitivt inte kommer slös bort kommande tre söndagar för att titta på de andra filmerna i serien heller…
söndag 13 september 2009
Ny Läckberg bok på ingång
De av er som läst min spökhistoria vet både att jag just nu läser "Flickan från Ovan" OCH att Camilla_Läckberg skulle vara mitt val om någon skulle skriva en bok om mig (ifall jag råkade ut för ond bråd död)
Läckbergs förra bok slutade med en fruktansvärd "cliffhanger" men på onsdag kommer fortsättningen - "Fyrväktaren" - ÄNTLIGEN!!!!!!
Nu gäller det att sätta fart med "Flickan från ovan", För när jag har "Fyrväktaren" i min ägo så kan jag inte låta den ligga orörd...
Enkäten avslutat
Nu har min första undersökning avslutats.
Jag fick 10 svar, vilket betyder att jag i alla fall har 10 stycken läsare :o) Hipp hipp hurra för mig!!!
Att så mycket som 80% (80% låter mycket maffigare än att säga 8 stycken...) av mina läsare besöker sidan nästan dagligen tar jag som ett bra betyg.
Tack så jättemycket allihopa och håll ögonen öppna för flera undersökningar framöver.
Jag fick 10 svar, vilket betyder att jag i alla fall har 10 stycken läsare :o) Hipp hipp hurra för mig!!!
Att så mycket som 80% (80% låter mycket maffigare än att säga 8 stycken...) av mina läsare besöker sidan nästan dagligen tar jag som ett bra betyg.
Tack så jättemycket allihopa och håll ögonen öppna för flera undersökningar framöver.
Ullared woohoooooo :o)
Vi var på Ullared med hela familjen i går.
Ullared är mitt Mecca - jag längtar i veckor innan vi åker dit. Och jag planerar och gör lister och sorterar i skåp för att få plats med allt jag släpar hem.
I går hade jag planerat att förnya min garderob. Tänkte köpa ett gäng sköna tunikor eller något liknande trevligt att ha på jobb. Men jag hittade inget :o(
Jag vet inte om det var för att det faktiskt inte var något i min smak denna gången, eller om jag känner mig stressad när familjen är med.
Jag borde inte vara stressad. Det var lite folk, barnen gick själva och hittade kläder till sig, och Mats försvann till teknikavdelningen eller nåt. Men ändå... jag fick liksom inte till det i går.
Det skall bli intressannt att se om min kompis Angeliqa har handlat något - Hon var med ett gäng polare. För om hon har hittat massor så är det helt enkelt så att jag inte kan shoppa när familjen är i samma shoppingcenter...
Men tro inte att jag åkte därifrån utan någonting alls... Vi hade ett imponerande kvitto på närmre en meter från Gekås (huvudaffären i Ullared för de som inte känner till omgivningarna...) där jag bland annat fått med mig lite scrapbooking-saker.
Sen var jag för första gången på Panduro Outlet. Mmmmm :o)) Massor av scrapooking till låga priser :o) Me like!!! Och tro det eller ej, men jag hittade ytterligare scrpbookingsaaker i en tredje affär vi var inne i. Så jag satt som ett abrn på vardagsrumsgolvet i går och plockade upp alla mina nya leksaker...
Ullared är mitt Mecca - jag längtar i veckor innan vi åker dit. Och jag planerar och gör lister och sorterar i skåp för att få plats med allt jag släpar hem.
I går hade jag planerat att förnya min garderob. Tänkte köpa ett gäng sköna tunikor eller något liknande trevligt att ha på jobb. Men jag hittade inget :o(
Jag vet inte om det var för att det faktiskt inte var något i min smak denna gången, eller om jag känner mig stressad när familjen är med.
Jag borde inte vara stressad. Det var lite folk, barnen gick själva och hittade kläder till sig, och Mats försvann till teknikavdelningen eller nåt. Men ändå... jag fick liksom inte till det i går.
Det skall bli intressannt att se om min kompis Angeliqa har handlat något - Hon var med ett gäng polare. För om hon har hittat massor så är det helt enkelt så att jag inte kan shoppa när familjen är i samma shoppingcenter...
Men tro inte att jag åkte därifrån utan någonting alls... Vi hade ett imponerande kvitto på närmre en meter från Gekås (huvudaffären i Ullared för de som inte känner till omgivningarna...) där jag bland annat fått med mig lite scrapbooking-saker.
Sen var jag för första gången på Panduro Outlet. Mmmmm :o)) Massor av scrapooking till låga priser :o) Me like!!! Och tro det eller ej, men jag hittade ytterligare scrpbookingsaaker i en tredje affär vi var inne i. Så jag satt som ett abrn på vardagsrumsgolvet i går och plockade upp alla mina nya leksaker...
fredag 11 september 2009
Haldex Run
På torsdag hade vi den årliga friskvårdsdagen med jobb. De som önskade deltog i "Haldex Run" som är en gå-löp-tävling där man tävlar mot sitt eget uppskattade resultat på en ca 5km lång sträcka.
Angeliqa hoppar - hon var duktig.
Alexander hoppade oxå - men upp på min nivå kom han inte...
Micke ser ut som att han inte gjort annat än att golfa :o)
Själv valde jag att inte plåga mig genom motvinden uppför Glumslövs backar, utan anlände istället till Lill-Olas med Alex och Robin (Becca tränade, och Mats jobbade så de kunde inte följa med) lagom tills familjeaktiviteterna började.
5-klampen - som egentligen var en 4-kamp bestod utav grenarna;
"Hopprep" (flest hopp på 30 sekunder)
"Häv-arms-kastning" (kasta prick med en detalj som tillverks på Haldex, och som kallas Hävarm)
"Golf" (träffa en stor ring med en golfboll)
"Fotbolls-slalom" (presis vad det låter som)
"Fotbolls-slalom" (presis vad det låter som)
Jag överträffade mig själv på hopprepet och klarade av 77 hopp på mina 30 sekunder - det var näst bäst av alla som deltog. Prova själv, det är oerhörd mycket jobbigare än det låter...
Efter fyrkampen åt vi grillad korv, och hade prisutdelning, och sedan bar det av hemåt.
Robin dribblar sig fram på fotbolls-slalomen.
Angeliqa hoppar - hon var duktig.Alexander hoppade oxå - men upp på min nivå kom han inte...Micke ser ut som att han inte gjort annat än att golfa :o)onsdag 9 september 2009
Ni glömmer väl inte att rösta???
Berätta för mig hur ofta du besöker bloggen.
Välj ett alternativ och klicka på "rösta-knappen"
Välj ett alternativ och klicka på "rösta-knappen"
Ren och skär rädsla
Här kommer en historia om när jag i går var ute och sprang. Det är en lång historia, men jag kom fram till att om jag skulle kunna förmedla den rädsla jag kände under min jogging-runda var jag tvungen att göra det ordentligt. Inget halvdant - antingen allt eller inget, och jag valde altså allt.
Med små lätta steg ger jg mig iväg längs villaområdets tomma gator. Husens invånare har slagit sig ner framför tv-apparaterna för kvällen, vilket det blåa skimret i de fönster som tycks vara vardagsrum kan vitna om.
Men det spelar ingen roll hur tomma gatorna är – jag gillar inte eventuell publik när jag joggar, så trots min kännedom om att motionsslingan är mycket mörk på denna tid av dygnet, styr jag ändå mina steg dit.
Tänker att om jag bara tar mig genom halva slingan, till grusvägen på andra sidan av skogsdungen, kan jag jogga vidare på den genom skogen. Där är det mera öppet, och solens siste strålar över horisonten kan lysa upp vägen för mig.
Nej, glöm detta nu. Jogga vidare, snart är du ute på andra sidan.
Några hundra meter till så börjar det ljusna. Jag kan se svängen på stigen där den kommer ut i mera öppen terräng.
Börjar just slappna av lite när; iiiiiiiiiaaaaaaaahh!!!!
Jag kan vända om och springa ut på huvudvägen som ligger i ändan av grusvägen, och sen ringa och be maken hämta mig. Nej, det kan jag ju inte göra. Hallå, har jag gett mig ut på joggingrunda så får jag väl t mig hem själv…
Jag kan springa tillbaka genom slingan… ALDRIG I LIVET. Jag vet hur mörkt det var där – och där finns dessutom oidentifierade varelser som hoppar runt på marken.
Det kan inte vara lika mörkt längs grusvägen som på stigen – och även om det är det så är det vägen mycket bredare än stigen på slingan. Trädens långa slingrande häxarmar kan inte fånga mig i sitt grepp lika lätt.
Jag fortsätter alltså längs grusvägen, in i det väntande mörkret. Hinner knappt tänka att ”jag hoppas jag inte möter någon” före jag skymtar en siluett längre fram på vägen.
Vem är det? Vad är det?
Hoppas det är en ensam kvinna på kvällspromenad. Låt det i alla fall inte vara en man med hund. Å, snälla kära nån', inte en saglande morrande pitbull som gör ett snabbt utfall åt sidan när jag springer förbi och låter sin järnkäke sjunka in i mina vader.
Mardrömmen verkar vara på väg att besannas, människan där framme har onekligen två hundar. Nästan omärkbart springer jag närmre vägkanten. Inga hastiga svängar, det måste se naturligt ut. Jag får inte verka rädd – hundar kan lukta rädsla. Om jag ser stor och stark och tuff ut så bussar mannen där framme kanske inte hundarna på mig. Då tycker han kanske att jag verkar ointressant och låter mig leva.
Jag joggar med så självsäkra steg jag bara kan, rätar på ryggen, tittar rakt fram. Upptäcker snart till min stora lättnad att den farliga mannen med sina två Pitbull faktiskt är en helt vanlig man med barnvagn och två till synes ofarliga fågelhundar. Vi passerar varandra, och jag har alltså klarat mig genom ännu en provning här på skräckens väg.
Nu har jag kommit fram till åkern, och jag svänger av från grusvägen. Här är det endast träd på ena sida, så det blir lite ljusare. På andra sidan har jag majsåker. MAJSFÄLT!!!! Det var där Flickan från Ovan” blev dödad. Hjärtat slår snabbare. Jag är redan andfått efter de 3-4 km jag har lagt bakom mig. Om jag blir överfallen nu, skulle jag orka skrika? Skulle det komma några ljud? Eller skulle det bli små kraftlösa pip, så som det blir i mardrömmar - där man inte kan skrika, inte kan springa, inte komma undan.
Jag är så trött. Jag orkar inte springa mera, men jag vågar inte stanna. Försöker putta undan alla tankar på vad som kan ligga gömd bland majs-plantorna. Börjar räkna mina steg. 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10…. Och en gång till; 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10. Hur många gånger kan jag räkna till tio innan jag är inne i villaområdet? Om något skulle hända mig nu, så nära mitt hem, hur skulle då omvärlden reagera? Skulle min mann skriva en bok om händelsen, för att varna andra att bege sig ut att jobba i mörkret? Nej, tror inte han skulle skriva en bok - men han skulle kanske berätta historien för någon känd författare, som kunde skriva boken för honom? Camilla Läckbeg kanske? Om någon skulle skriva en bok om mitt öde så skulle jag vilja att det var Camilla Läckberg.
Vad var det? Ljud… något inne bland växtligheten. Något litet, ingen människa – det är ju i alla fall positivt. En groda eller en råtta skall jag nog kunna klara av. Men hur är det om det råkar vara dessa små alian-spionerna? Om jag stampar på dom, kommer det då en hel invasion nya? Eller innebär det att jag stängt av all kontakt med yttre rymden, och räddat mänskligheten från en säker undergång?
Inget behov av att fundera mera på detta. Jag har asfalt under fötterna, och blått ljus skimrar ut genom vardagsrumsfönsterna i husen som omger mig.
Jag vill poängtera att hela denna historia är sann. Möjligtvis har jag kryddat lite på känslorna här och där, men historien som helhet är sann.
Om du inte tycker om långa texter ber jag dig sluta läsa nu. Likadant om du har svaga nerver är detta sista chans att hoppa av, för här nedan börjar det...
Men det spelar ingen roll hur tomma gatorna är – jag gillar inte eventuell publik när jag joggar, så trots min kännedom om att motionsslingan är mycket mörk på denna tid av dygnet, styr jag ändå mina steg dit.
Tänker att om jag bara tar mig genom halva slingan, till grusvägen på andra sidan av skogsdungen, kan jag jogga vidare på den genom skogen. Där är det mera öppet, och solens siste strålar över horisonten kan lysa upp vägen för mig.
Väl inne på slingan börjar jag ångra mitt val. Jag skulle kanske ha hållit mig till de upplyste villagatorna? Den täta vegetationen i skogen släpper inte genom något ljus, och stigen ligger fullständigt i mörker.
Jag tänker på boken jag just nu läser - ”Flickan från Ovan” – om tjejen som rövades bort och styckmördades.
Finns det någon inne bland buskarna? Någon som bara väntar på att en hjälplös kvinna skall komma joggande i mörkret?
Jag tänker på boken jag just nu läser - ”Flickan från Ovan” – om tjejen som rövades bort och styckmördades.
Finns det någon inne bland buskarna? Någon som bara väntar på att en hjälplös kvinna skall komma joggande i mörkret?
Skall jag vända om? Fega ur? Nej, sluta larva dig! Varför skulle någon lägga sig på lur just här? Skärpning!!!!!
Istället fattar jag tag om mobilen. Funderar ett litet tag på om jag skall trycka in 112, så det lätt går att trycka på ”ring up” om någon skulle dyka upp - men avstår. Tänk om jag råkat ringa upp av misstag, det vore ju rätt pinsamt faktiskt.
Istället fattar jag tag om mobilen. Funderar ett litet tag på om jag skall trycka in 112, så det lätt går att trycka på ”ring up” om någon skulle dyka upp - men avstår. Tänk om jag råkat ringa upp av misstag, det vore ju rätt pinsamt faktiskt.
Några hundra meter till så börjar det ljusna. Jag kan se svängen på stigen där den kommer ut i mera öppen terräng.
Börjar just slappna av lite när; iiiiiiiiiaaaaaaaahh!!!!
Något passerar precis framför mig!
En groda? Troligtvis!
En råtta? Skulle kunna va’!
En utskickat spionmakapär från yttre rymden? Inte fullständigt omöjligt…
En groda? Troligtvis!
En råtta? Skulle kunna va’!
En utskickat spionmakapär från yttre rymden? Inte fullständigt omöjligt…
Livrädd blir jag i alla fall, och ökar farten omedvetet, samtidigt som jag skrattar lite tyst för mig själv. Tänk om någon sett mina dubbelskutt och hört mig skrika till…
Tack gode gud. Äntligen ljus. Frihet! Räddning! Äntligen ute på grusvägen.
Dock har solen sjunkigt mera, och det var inte fullt så ljust som jag föreställt mig att det skulle vara.
Jag sänker farten lite, för att försöka hämta andan efter grod-incidenten. Nu är det bara att springa grusvägen genom skogen, sen stigen längs åkern, och sen är jag hemma. Typ 10 minuter. Inte alls lång tid. Jag klarar detta, jag är en stor flicka – och jag är nästan hemma.
Men varför är det så mörkt där framme? Är det verkligen så många träd? Skall jag behöva spring in i mörkret igen? Funderar över mina alternativ.Tack gode gud. Äntligen ljus. Frihet! Räddning! Äntligen ute på grusvägen.
Dock har solen sjunkigt mera, och det var inte fullt så ljust som jag föreställt mig att det skulle vara.
Jag sänker farten lite, för att försöka hämta andan efter grod-incidenten. Nu är det bara att springa grusvägen genom skogen, sen stigen längs åkern, och sen är jag hemma. Typ 10 minuter. Inte alls lång tid. Jag klarar detta, jag är en stor flicka – och jag är nästan hemma.
Jag kan vända om och springa ut på huvudvägen som ligger i ändan av grusvägen, och sen ringa och be maken hämta mig. Nej, det kan jag ju inte göra. Hallå, har jag gett mig ut på joggingrunda så får jag väl t mig hem själv…
Jag kan springa tillbaka genom slingan… ALDRIG I LIVET. Jag vet hur mörkt det var där – och där finns dessutom oidentifierade varelser som hoppar runt på marken.
Det kan inte vara lika mörkt längs grusvägen som på stigen – och även om det är det så är det vägen mycket bredare än stigen på slingan. Trädens långa slingrande häxarmar kan inte fånga mig i sitt grepp lika lätt.
Jag fortsätter alltså längs grusvägen, in i det väntande mörkret. Hinner knappt tänka att ”jag hoppas jag inte möter någon” före jag skymtar en siluett längre fram på vägen.
Vem är det? Vad är det?
Hoppas det är en ensam kvinna på kvällspromenad. Låt det i alla fall inte vara en man med hund. Å, snälla kära nån', inte en saglande morrande pitbull som gör ett snabbt utfall åt sidan när jag springer förbi och låter sin järnkäke sjunka in i mina vader.
Mardrömmen verkar vara på väg att besannas, människan där framme har onekligen två hundar. Nästan omärkbart springer jag närmre vägkanten. Inga hastiga svängar, det måste se naturligt ut. Jag får inte verka rädd – hundar kan lukta rädsla. Om jag ser stor och stark och tuff ut så bussar mannen där framme kanske inte hundarna på mig. Då tycker han kanske att jag verkar ointressant och låter mig leva.
Jag joggar med så självsäkra steg jag bara kan, rätar på ryggen, tittar rakt fram. Upptäcker snart till min stora lättnad att den farliga mannen med sina två Pitbull faktiskt är en helt vanlig man med barnvagn och två till synes ofarliga fågelhundar. Vi passerar varandra, och jag har alltså klarat mig genom ännu en provning här på skräckens väg.
Nu har jag kommit fram till åkern, och jag svänger av från grusvägen. Här är det endast träd på ena sida, så det blir lite ljusare. På andra sidan har jag majsåker. MAJSFÄLT!!!! Det var där Flickan från Ovan” blev dödad. Hjärtat slår snabbare. Jag är redan andfått efter de 3-4 km jag har lagt bakom mig. Om jag blir överfallen nu, skulle jag orka skrika? Skulle det komma några ljud? Eller skulle det bli små kraftlösa pip, så som det blir i mardrömmar - där man inte kan skrika, inte kan springa, inte komma undan.
Jag är så trött. Jag orkar inte springa mera, men jag vågar inte stanna. Försöker putta undan alla tankar på vad som kan ligga gömd bland majs-plantorna. Börjar räkna mina steg. 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10…. Och en gång till; 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10. Hur många gånger kan jag räkna till tio innan jag är inne i villaområdet? Om något skulle hända mig nu, så nära mitt hem, hur skulle då omvärlden reagera? Skulle min mann skriva en bok om händelsen, för att varna andra att bege sig ut att jobba i mörkret? Nej, tror inte han skulle skriva en bok - men han skulle kanske berätta historien för någon känd författare, som kunde skriva boken för honom? Camilla Läckbeg kanske? Om någon skulle skriva en bok om mitt öde så skulle jag vilja att det var Camilla Läckberg.
Vad var det? Ljud… något inne bland växtligheten. Något litet, ingen människa – det är ju i alla fall positivt. En groda eller en råtta skall jag nog kunna klara av. Men hur är det om det råkar vara dessa små alian-spionerna? Om jag stampar på dom, kommer det då en hel invasion nya? Eller innebär det att jag stängt av all kontakt med yttre rymden, och räddat mänskligheten från en säker undergång?
Inget behov av att fundera mera på detta. Jag har asfalt under fötterna, och blått ljus skimrar ut genom vardagsrumsfönsterna i husen som omger mig.
tisdag 8 september 2009
Hurra!!! Snuttan är hemma!!!!!
Vi har sen tidigt på sommaren trott att vår lille Snuttan var död. Men sen, för några veckor sedan, så fick vi en glimt av henne på gatan här hemma - och i dag fick vi äntligen fatt på henne. Hon har nog bott hos någon annan under tiden, för det verkar inte ha gått någon nöd på henne.
Nu har vi ett litet dilemma. Snuttan är en utpreglad utekatt, men för att hon skall vilja bo hos oss igen har vi beslutat att hålle henne inne ett tag, så hon förstår att vi vill att hon skall bo hos oss, och att hon har det bra här.
Men kommer hon tycka om det? Att vara inne hela tiden menar jag? Det kanske gör att hon tycker ännu mindre om oss, och rymmer längre när hon väl får chansen att komma ut igen?
Vi vet ju inte varför hon i somras beslöt sig för att flytta heller. Vi får helt enkelt se hur de går framöver. Nu vet vi i alla fall att hon lever, och om hon sen beslutar sig för att hon hellre vill bo med sin nya familj så får vi kanske acceptera det.
Nu har vi ett litet dilemma. Snuttan är en utpreglad utekatt, men för att hon skall vilja bo hos oss igen har vi beslutat att hålle henne inne ett tag, så hon förstår att vi vill att hon skall bo hos oss, och att hon har det bra här.Men kommer hon tycka om det? Att vara inne hela tiden menar jag? Det kanske gör att hon tycker ännu mindre om oss, och rymmer längre när hon väl får chansen att komma ut igen?
Vi vet ju inte varför hon i somras beslöt sig för att flytta heller. Vi får helt enkelt se hur de går framöver. Nu vet vi i alla fall att hon lever, och om hon sen beslutar sig för att hon hellre vill bo med sin nya familj så får vi kanske acceptera det.
måndag 7 september 2009
Vardags lyx
Alex gjorde middag i dag - det händer ju inte varje dag... På menyn stod tacofisk med fullkornsris och sallad.
Dealen är att han skall göra middag en dag i veckan, men jag har varit lite slapp på att hålla koll på detta på sistone.
Men från och med nu är det slut på slappandet kära son...
söndag 6 september 2009
500
Jag har nu passerat 500 träffar på min blogg!
Det blir ett snitt på 15-20 besök om dagen sen jag satte dit räknaren. Rätt så stolt är jag :o)
Nu är det nog så att flera av er tittat in både en och två och tre gånger om dagen, så jag tänke försöka mig på en liten statistisk undersökning istället, för att se hur många PERSONER som följer mig och min förvirrade hjärna...
Jag har lagt till en liten röstruta längst upp tilll vänster i bloggen. Omröstningen kommer vara hela vecka 37.
Snälla, svara på den :O))
Det blir ett snitt på 15-20 besök om dagen sen jag satte dit räknaren. Rätt så stolt är jag :o)
Nu är det nog så att flera av er tittat in både en och två och tre gånger om dagen, så jag tänke försöka mig på en liten statistisk undersökning istället, för att se hur många PERSONER som följer mig och min förvirrade hjärna...
Jag har lagt till en liten röstruta längst upp tilll vänster i bloggen. Omröstningen kommer vara hela vecka 37.
Snälla, svara på den :O))
Veckans matsedel v37
Nu har jag och Mats tagit oss i kragen och gjort en riktig vecko-planering för middagarna hos familjen Jönsson Johnsson & Roswall.
Med den lille extra ansträngning det krävs att göra en lista och storhandla en gång i veckan hoppas vi kunna spaara lite tid på vardagarna.
Såhär ser matsedeln ut vecka 37:
De recepten jag hämtat på nätet kan ni kolla på om ni klickar på maträtten. Jag är lite osäker på hur det fungerar om man inte är medlem på de sidorna jag har länkat till, så lägg gärna en kommentar så jag vet om det fungerar.
Mån: Tacofisk
Mån: Tacofisk
Tis: Purjokyckling
Ons: Rester
Tor: Falukorv med morrotsfräs
Fre: Hemmagjort kinawook
Lör: Tagiatelle m fläskfile och citron
Sön: Söndags-stek
Blåmärke
Kolla in Mats mega blåmärke! Han drattade ner för trappan hos sin bror här om dagen, och nu ser han ut som om jag har gett honom en omgång med brödkavlen:(
Städhjälp
I dag har jag tagit mig i kragen och städat min bil invändigt. Gud va det är tråkigt! Men Tuwa verkar tycka det är intressant:)
Är det okey om ens barn ser ut såhär???
Jag är nog rätt så tråkig och gammaldags som förälder. Jag har mina principer och värderingar som jag inte vill rucka på i första taget.
Det gäller väl främst alkohol, cigaretter och annat otyg – men jag har även mina åsikter om smink och kläder på dagens ungdom.
När jag läste en artikel_i_Aftonbladet om Zeb som blev nekad att vara med på klassfoto för att han var sminkad såhär fick jag blandade känslor.
Jag är glad att de skall ta om skolfotot, om det som står i texten verkligen stämmer – att detta är hur killen brukar se ut – och hur han har sett ut de senaste två åren – så skall han få fotograferas så om han vill.
Men – var är föräldrarna???? Killen är 15 år, han påstår att detta är hur han har sett ut de senaste två åren. Vi har alltså föräldrar där ute som låter sin 13-åring sminka sig som en representant från någonstans hett och svavelosande. Till vardags!!!!
Tonåringar experimenterar – De vill hitta sin egen identitet. De gör uppror mot föräldrar, samhälle, skola – you name it!
Upproret kan vara väldigt odramatiskt, och det kan vara våldsamt. Det kan ta sig uttryck i beteende, eller i utseende.
Men det måste komma någonstans ifrån. Även om tonåringen bombarderas av sina egna hormoner så kommer de inte på helt ur det blå att ”mitt sätt att bli vuxen är att måla mig vit och svart i ansiktet”
Vad är det för umgänge en 13-åring har om han får för sig att hans nya identitet skall vara sådär?
Och (förlåt om jag upprepar mig) Var är föräldrarna? Är det inte deras uppgift att styra om sin tonåring på rätt spår?
När jag läste en artikel_i_Aftonbladet om Zeb som blev nekad att vara med på klassfoto för att han var sminkad såhär fick jag blandade känslor.
Jag är glad att de skall ta om skolfotot, om det som står i texten verkligen stämmer – att detta är hur killen brukar se ut – och hur han har sett ut de senaste två åren – så skall han få fotograferas så om han vill.
Men – var är föräldrarna???? Killen är 15 år, han påstår att detta är hur han har sett ut de senaste två åren. Vi har alltså föräldrar där ute som låter sin 13-åring sminka sig som en representant från någonstans hett och svavelosande. Till vardags!!!!
Tonåringar experimenterar – De vill hitta sin egen identitet. De gör uppror mot föräldrar, samhälle, skola – you name it!
Upproret kan vara väldigt odramatiskt, och det kan vara våldsamt. Det kan ta sig uttryck i beteende, eller i utseende.
Men det måste komma någonstans ifrån. Även om tonåringen bombarderas av sina egna hormoner så kommer de inte på helt ur det blå att ”mitt sätt att bli vuxen är att måla mig vit och svart i ansiktet”
Vad är det för umgänge en 13-åring har om han får för sig att hans nya identitet skall vara sådär?
Och (förlåt om jag upprepar mig) Var är föräldrarna? Är det inte deras uppgift att styra om sin tonåring på rätt spår?
Tonårsuppror bör kanske inte tyglas och stoppas, det är en del av processen att skapa en vuxen människa. Men som förälder är det väl ändå ens uppgift att visa rätt väg, att sätta upp vägspärrar om vi som vuxna vet att vägen våra telningar rusar nerför änder upp i en ravin?
Så för att klargöra var jag står:
Jag har inget emot att folk sminkar sig som ”djävulsdyrkare” om de är vuxna nog att stå för sina åsikter.
Jag tycker det är föräldrars plikt att uppfostra sina barn till trygga välanpassade individer.
En liten titt bakåt i arkivet… Jag är inte felfri.. Jag har själv sminkat mina barn. Om de en vacker dag kommer drällande över skolgården ifört djävuls-makeup så kan det finnas en risk att det är jag som har styrt dom dit, det är nämligen jag som ansvarar på makeupen i fotot härunder…
Så för att klargöra var jag står:
Jag har inget emot att folk sminkar sig som ”djävulsdyrkare” om de är vuxna nog att stå för sina åsikter.
Jag tycker det är föräldrars plikt att uppfostra sina barn till trygga välanpassade individer.
En liten titt bakåt i arkivet… Jag är inte felfri.. Jag har själv sminkat mina barn. Om de en vacker dag kommer drällande över skolgården ifört djävuls-makeup så kan det finnas en risk att det är jag som har styrt dom dit, det är nämligen jag som ansvarar på makeupen i fotot härunder…
lördag 5 september 2009
Första gången
Det är nästan lite skämmigt att behöva erkänna detta, men in den aktningsfulla ålder av 39 år har jag i dag för första gången i mitt liv ätit kantareller.
Vi var ute på storhandel för att fylla kylskåp och skafferi inför en vecka med 5-person-hushåll, då dessa oerhört vackra svampar (vad kallar man egentligen en svamp? är det en grönsak? en växt? - jag får nöja mig med ordet svamp...) dök upp i mitt synfält.
Fick en önskan om att snabbt och enkelt snurra ihop en kulinarisk lunch till mig och maken, så en påse svamp slank ner i handelkorgen.
Nu sitter jag här lite halvt besviken...det var inte så gott som jag hade föreställt mig. Vad var det som blev fel? Varför misslyckas jag alltid i köket? Eller misslyckades jag verkligen i dag? Kan det vara så att kantareller är överskattade? Bara för att de är så vackra så måste de automatiskt vara goda?
Nja… jag tror jag i fortsättningen håller mig till de små alldagliga champinjonerna, de är lite mera min stil.
Vi var ute på storhandel för att fylla kylskåp och skafferi inför en vecka med 5-person-hushåll, då dessa oerhört vackra svampar (vad kallar man egentligen en svamp? är det en grönsak? en växt? - jag får nöja mig med ordet svamp...) dök upp i mitt synfält.
Fick en önskan om att snabbt och enkelt snurra ihop en kulinarisk lunch till mig och maken, så en påse svamp slank ner i handelkorgen.
Nu sitter jag här lite halvt besviken...det var inte så gott som jag hade föreställt mig. Vad var det som blev fel? Varför misslyckas jag alltid i köket? Eller misslyckades jag verkligen i dag? Kan det vara så att kantareller är överskattade? Bara för att de är så vackra så måste de automatiskt vara goda?
Nja… jag tror jag i fortsättningen håller mig till de små alldagliga champinjonerna, de är lite mera min stil.
fredag 4 september 2009
Älskar fredagar
Inget går upp mot känslan av att komma hem från jobb, sjunka ner i soffan och veta att om jag vill (och om jag inte hade haft behov av mat och toalettbesök) så skulle jag kunna halvligga precis här i runda svängar 60 timmar.
Jag skulle aldrig göra en sådan grej, för i praktiken hade det nog blivit rätt tråkigt. Men nu - när jag nyss sjunkigt ner bland kuddarna, och fällt upp datorn i knäet är det utan tvekan den bästa stunden i veckan. Känner redan hur ögonlockenkänns tunga om det går för lång tid mellan varje mening jag skriver. Tror att jag faktiskt skall sätta datorn åt sidan och lägga en filt över mig och sen vila lite. Äääälskar fredagar!!
Jag skulle aldrig göra en sådan grej, för i praktiken hade det nog blivit rätt tråkigt. Men nu - när jag nyss sjunkigt ner bland kuddarna, och fällt upp datorn i knäet är det utan tvekan den bästa stunden i veckan. Känner redan hur ögonlockenkänns tunga om det går för lång tid mellan varje mening jag skriver. Tror att jag faktiskt skall sätta datorn åt sidan och lägga en filt över mig och sen vila lite. Äääälskar fredagar!!
torsdag 3 september 2009
Glass oxå....
När jag ändå håller på med bekännelser kan jag meddela att jag även åt en glass på jobb i dag. Men jag var inte ensam om att synda... Och när man äter något tilsammans med andra så räknas inte kalorierna ;o)
Det var nämligen såhär att Linda och jag var ensamma kvar i hela världen (Nåja, kanske inte i hela världen, men i alla fall på logistikavdelingen) Halva företaget var iväg på golf-dag, så vi bestämde oss helt enkelt för att vi förtjänade något gott, och så fick det bli. Jag slog på stort och smaskade i mig en Tip Top.....Mmmmmm va' gott :o)
Ingen bra dag....
Börja inte tycka synd om mig redan nu - Det mesta är självförvållat - Låt mig summera dagen så får vi se...
Torsdag = träning innan jobb.
När jag vaknade med ett ryck klockan 7.45 så lovar jag att det inte fantes någon tid till träning.... Ringde chefen, kastade mig i duschen, och med andan i halsen hann jag till dagens 2:a möte (det första fick chefen ta hand om ) Här har vi altså dagens första miss - ingen träning på morgonen.
Sen gick allt i en rasande fart. Innan jag visste ordet av det var det långt ut på förmiddagen, och jag hade fortfarande inte ätit frukost.
Ååååååå!!!!!!!!! Jag skulle ju vara så duktig med frukosten, och så missar jag det redan på tredje dagen eller vad det nu är. Bättre sent än aldrig åt jag i alla fall mina två grova leverpastejmackor.
Lunchen klarade jag utan problem. Det var en så fulländad tallriksmodell man kan föreställa sig. vilken hälsoguru som helst skulle varit stolt över mig :o)
Nu började jag se slutet på dagen. Planerade att träna när jag kom hem från jobb, som kompensation för den uteblivna morgonträningen, och tänkte ut en kvällsmat som skulle bestå utav räksallad.
Räksalladen förstod jag strax därpå att det inte skulle bli något av, då jag insåg att jag inte hade någon plånbok med mig till jobb :o(
Sen vet jag inte riktigt vad som hände resten av dagen. Helt plötesligt var det kaos överallt, och när jag väl parkerade rumpan i soffan hemma så var klockan närmre 19. Hur mycket energi tror ni jag hade då? Det ända jag hade i överflöd var självömkan. Denna självömkan resulterade i att jag sket i att träna, och länsade skåpen på det som fantes av onyttigheter.
Och nu sitter jag altså här, och summerar det hela med att detta inte alls var någon bra dag...
Torsdag = träning innan jobb.
När jag vaknade med ett ryck klockan 7.45 så lovar jag att det inte fantes någon tid till träning.... Ringde chefen, kastade mig i duschen, och med andan i halsen hann jag till dagens 2:a möte (det första fick chefen ta hand om ) Här har vi altså dagens första miss - ingen träning på morgonen.
Sen gick allt i en rasande fart. Innan jag visste ordet av det var det långt ut på förmiddagen, och jag hade fortfarande inte ätit frukost.
Ååååååå!!!!!!!!! Jag skulle ju vara så duktig med frukosten, och så missar jag det redan på tredje dagen eller vad det nu är. Bättre sent än aldrig åt jag i alla fall mina två grova leverpastejmackor.
Lunchen klarade jag utan problem. Det var en så fulländad tallriksmodell man kan föreställa sig. vilken hälsoguru som helst skulle varit stolt över mig :o)
Nu började jag se slutet på dagen. Planerade att träna när jag kom hem från jobb, som kompensation för den uteblivna morgonträningen, och tänkte ut en kvällsmat som skulle bestå utav räksallad.
Räksalladen förstod jag strax därpå att det inte skulle bli något av, då jag insåg att jag inte hade någon plånbok med mig till jobb :o(
Sen vet jag inte riktigt vad som hände resten av dagen. Helt plötesligt var det kaos överallt, och när jag väl parkerade rumpan i soffan hemma så var klockan närmre 19. Hur mycket energi tror ni jag hade då? Det ända jag hade i överflöd var självömkan. Denna självömkan resulterade i att jag sket i att träna, och länsade skåpen på det som fantes av onyttigheter.
Och nu sitter jag altså här, och summerar det hela med att detta inte alls var någon bra dag...
onsdag 2 september 2009
Månads bokslut
Jag är ingen ekonom. Jag är förvisso rätt ekonomisk av mig, men kan inget av det där virrvarret som ekonomerna på jobb pysslar med. Så vid varje månadsbokslut är jag lika förbryllad över att alla försöker dra till sig försäljning från kommande månad, för att bättra på resultatet denna månaden....
För en logistiker som jag så låter det som att skjuta bekymren framför sig. I min värld så räcker det lika bra att sälja nästa månad istället, och få ett bättre resultat där, eller hur? Men nej - näste månadsbrytning är det dags igen att dra till sig försäljning för månaden som kommer efter, och så vidare i all oändlighet.... Suck... ekorrhjul...
Kom på en parallell till detta i "verkliga livet"... Jag har några Viktväktande jobbakompisar. En av dessa underbara tjejer har sin Viktväktar-vägning på onsdagkvällen (för den icke insatte så väger man sig hos Viktväktarna en gång i veckan, och får då sin officiella viktnergång sedan föregående vecka)
När vi skulle gå ut på lunch så säger den lilla loppan att hon inte kan följa med i dag, för hon ”skall väga sig i kväll”.... Men.... det blir ju precis som boksluten på jobb, hon skjuter problemet framför sig...
Om hon går ut på lunch i morgon istället så kommer det i alla fall att straffa sig på vikten i slutändan.
Hon får ett fint resultat i dag, går på lunch i morgon… Nästa onsdag: Kan inte gå ut på lunch, för veckoresultatet måste finjusteras, går på lunch på torsdag i stället… Precis som månads boksluten på jobb, fast tvärtom…
Min teori är att om man låter det rulla på så har det alltså inte så stor betydelse i slutändan vilken dag man går ut på lunch - eller vilken dag man säljer något. I slutet av året har man ändå fått i sig lika många kalorier...
Undrar om jag någonsin skulle bli anställd på en ekonomiavdelning…..
För en logistiker som jag så låter det som att skjuta bekymren framför sig. I min värld så räcker det lika bra att sälja nästa månad istället, och få ett bättre resultat där, eller hur? Men nej - näste månadsbrytning är det dags igen att dra till sig försäljning för månaden som kommer efter, och så vidare i all oändlighet.... Suck... ekorrhjul...
Kom på en parallell till detta i "verkliga livet"... Jag har några Viktväktande jobbakompisar. En av dessa underbara tjejer har sin Viktväktar-vägning på onsdagkvällen (för den icke insatte så väger man sig hos Viktväktarna en gång i veckan, och får då sin officiella viktnergång sedan föregående vecka)
När vi skulle gå ut på lunch så säger den lilla loppan att hon inte kan följa med i dag, för hon ”skall väga sig i kväll”.... Men.... det blir ju precis som boksluten på jobb, hon skjuter problemet framför sig...
Om hon går ut på lunch i morgon istället så kommer det i alla fall att straffa sig på vikten i slutändan.
Hon får ett fint resultat i dag, går på lunch i morgon… Nästa onsdag: Kan inte gå ut på lunch, för veckoresultatet måste finjusteras, går på lunch på torsdag i stället… Precis som månads boksluten på jobb, fast tvärtom…
Min teori är att om man låter det rulla på så har det alltså inte så stor betydelse i slutändan vilken dag man går ut på lunch - eller vilken dag man säljer något. I slutet av året har man ändå fått i sig lika många kalorier...
Undrar om jag någonsin skulle bli anställd på en ekonomiavdelning…..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)