I väntan på biverkningar

Har tagit sprutan i dag.

Den omtalade sprutan som skall frälsa världen från svin-epidemin.

Sprutan som delat mänskligheten i två läger - de som är för, och de som är emot.

Själv har jag alltså följt fårskocken till slakthuset, och låtit mig injicerats med influensa-serum.

Det är nu ganska exakt två timmar sen jag stod i kön och tänkte att än är det tid att fega ur. Hade faktiskt lite fjärilar i magen. Tänk om jag blir liggande däckad i veckor? (det sista chefen sa innan jag lämnade jobb var att jag inte fick bli sjuk...) Eller tänk om jag börjar gå baklänges.... man har ju sett sånt på internet...

Men alltså, jag gick hela vägen. Och nu sitter jag här och väntar på biverkningarna.

Har fortfarande inte fått ont i armen, ingen huvudvärk. Jag är inte trött eller hängig eller febrig. Jag är precis som vanligt.

Lite smått besviken är jag faktiskt.

Är detta vad jag skall berätta för barnbarns-barnen?

Tänk er att jag sitter i gungstolen med lille Lisa i knät:

- "Ja, lille Lisa - Nu skall jag berätta för dig om Den Store Svininfluensan.

Det hela begav sig lååååångt innan du föddes - ända tillbaka i 2009.

Hela världen båvade för den stora smittan, och för att hjälpa till att stoppa spridningen uppmanades världen att vaccinera sig. Med risk för våra egna liv gick vi tappra soldater till vårdcentralerna och stod timtals i kö. Efter att jag tagit vaccinet - med en spruta tjock som ett grill-spett, fick jag genomlida världens kval.

Jag vred mig i smärtor och låg i feberfrossa och hallucinationer i flera dagar och nätter.

Men jag klarade mig genom det. Och jag gjorde det för din skull lille Lisa, jag gjorde det för att mänisko-släktet skulle överleva"

Ja, som sagt... så skulle det kunna bli...

Men än så länge är den enda historien jag har att berätta för barnbarns-barnen om ett stick som inte kändes över huvudtaget, och biverkningar som uteblir...

Vilken hjälte jag är....