Se upp för dårarna - dårarna stängs...

Så har jag alltså gjort en magnetröntgen. Det var inte alls farligt.
Jag hade väl för övrigt inte trott det heller – förutom en nervös spekulation ifall jag skulle ha något oidentifierad metallföremål i kroppen.

När jag kom till röntgen avdelningen möttes jag av en flour-tant.
Ja, hon såg verkligen ut som en sådan dam som gick runt med fluor-skölj på skolorna på 70-talet…
Fluortanten bad mig ta av kjol, BH, smycken och hårspännen och ta på mig landstingets otroligt sexiga patient skjorta (självfallet sa hon inte att den var sexig – det var bara min ironiska kommentar)
Så där stod jag i svarta leggings, en vit skjorta som skulle kunna tillhört min morfar (och han var STOOOOOR) och håret hängande rakt ner i ansiktet. Jag hade kunnat passa in på vilket pyjamasparty som helst.
Fluortanten tejpade fast något som liknade en Omega 3 kapsel på min ljumske, för att visa maskinen vart jag hade ont, och bad mig lägga mig på magen på britsen – sen körde tåget in i tunnlen;: tuff-tuff-tuff.
Det körde så långt att mitt huvud kom ut på andra sidan, så någon klaustrofobi-risk var det inte alls snack om.

Innan tåget gick hade jag fått få mig hörlurar. ”Maskinen väsnas rätt mycket” meddelade fluortanten. NO SHIT, det menar du inte????
Jag föreställer mig att det är ungefär så det låter att ligga mitt i ett kärnkraftverk medan de testar sina larmfunktioner.
Wiiiiooooiiiiooooiiiiooo. Knatter-tjutknatter-tjut, wiiiiiiiiiiiiA, swishploppwiiiioooo knatter-plopp-tjuuuuuut.
Typ ungefär så lät det. Och jättehögt!
I hörlurarna skulle jag under tiden undersökningen pågick få lyssna på radio (CD-skivan som jag tagit med fungerande inte)
Det var ett program på P1 där två kvinnor samtalade. Den ena kvinnan var någon slags kändis. Tror det var hon som slog genom med den svenska versionen av ”Viva Espana” på 70-talet. Men det var inte så mycket jag hörde genom allt , swishploppwiiiioooo, så det spelade egentligen inte så stor roll vad jag lyssnade på.

Emellanåt blev maskinen dock rätt tyst – då stängde fluortanten av radion och bad mig krysta!!!!!
Den sortens krystning hon ville ha var typ som när man sitter på toaletten och har förstoppning.. Så där ligger jag på magen i ett stort rör och med minne om att jag skall ligga alldeles stilla skall jag dessutom försöka krysta – märk väl utan att skita på mig på riktigt.

Vet inte om ni har tänkt på det förut, men när man sitter på toa och har svårt att få jobbet gjort, så andas man inte under tiden. Man tar liksom sats, håller andan och ”push-push-push”. Prova att göra det när du ligger på magen, och framförallt skall försöka hålla inälvorna stilla. DET GÅR INTE!!!!!! MAN MÅSTE ANDAS FÖR TUSAN!!!!
Men hon skällde inte på mig, fluortanten, så jag tror jag gjorde det rätt i all fall.
Och så startade hon radion igen, och knatteri-knatteri-tjut fortsatte ett tag till.
Efterhand så kom jag på mig själv att ligga och vänta på att hon skulle skruva av radion… inte för att jag längtade efter krystningarna, de var rätt jobbiga… men för att hon lät så roligt. En sådan super-torr röst, lite som han lokföraren i ”Se upp för dårarna”…
”Då var det dags att krysta igen, börja nu………………….. och så får du slappna av”
Knatteri-swish-plopp-wiiiiiiiii