De Tre Små Ankungarna:
Det hela begav sig på min födelsedag för si sådär en 7 år sedan, när min förstfödde var en liten knatte på 10 år.
Han var på Skånes Djurpark med sin klass, och rätt som det var ringer han till mig från frökens mobil.
"Mamma, de säljer ankungar här - kan jag få köpa en?"
"Nej!"
"Men mamma...."
... och så förklarade jag väldigt pedagogiskt att vi inte kunde ha en anka hemma hos oss. Det är inte tillåtet med ankor i vårt villa-område, våra katter skulle vara elaka mot dom osv.
Sonen svarar lite buttert "Okejdå" och så var det inte mera med det...
....trodde jag....
För när sen kom hem från jobb den dagen möter mig sonen på altanen; "Grattis på födelsedagen mamma"
Utom sig av lycka hoppar han runt och väntar på att jag skall masa mig in i hallen.
Och vad väntar mig??? Inte mindre än 3 små ankor!!!
Hur gick det till???
Jo, när sonen lagt på luren efter vårt samtal hade han glädjeskuttande sprungit till sin fröken och sagt att "Mamma sa att jag fick".
När sedan hans bästa kompis hade fått nej från sin mamma, sa han att det var OK att kompisen fick ha sin anka hos oss.
Och när även hans flickväns mamma sa nej, så hade han lagt armen om henne och sagt "Jag köper en till dig, jag"
Ja, vad gör man som mamma i ett sådant läge? Sonen hade totalt ignorerat vad jag sagt (vänta lite här... så är det även i dag....) Men å andra sidan - han var så glad och entusiastisk, och han hade fixat det så himla fint till ankorna i ett gammalt akvarie med värmelmpa och allt...
I fall ni undrar så fick ankorna bo hos oss en veckas tid tills vi hittade nytt hem till dom på en gård.
Visst är de söta de små liven - både ankungrna och arvingarna :o)
Snipp -snapp- snut, så var sagan slut...
1 kommentar:
ja de var jättegulliga, bägge sorterna..
näe det är inga roliga pengar även att det är pappas
Skicka en kommentar