Efter festen

Jag sitter kvar med en tom känsla i magen.
Alla gamla minnen från förr.
Alla dessa människor som kände mig som en liten skit-unge i grundskolan.
Och de som kände mig som party-bruden i gymnasiet.
Och vissa som faktiskt känt mig under hela min skolgång.
Alla dessa människor, och alla upplevelser vi delat - och alla minnen vi återupplivade i helgen.
Till vilken nytta då?
Vi kommer inte ses mera i alla fall, och det gör mig så ledsen.
Det är så många som jag skulle vilja ta upp kontakten med. Som jag önskar att jag aldrig förlorade kontakten med.

Eller så är det kanske inte så?

Det är kanske inte någon enstaka person? Det är kanske helheten. Jag undrar om jag kanske saknar själva tiden??
Tiden som sorgfri 18-åring, då livet bokstavligen var en fest och inga bekymmer fanns. Kan det vara så, att för mig symboliserar återföreningsfesten den tiden?
Jag har aldrig upplevt annat än sorglöshet med dessa människor. Aldrig upplevt vuxenlivet, ansvaret, allvaret.
Jag lämnade alla efter gymnasiet och började på nytt i Sverige. De är för mig en saga, en evigt ung samling vampyrer. Jag kan inte relatera till annat än ungdomlig sorglöshet med dom.
Kan det vara så? Eller har jag blivit alldeles för flummig nu?
I vilket fall som helst så har jag en tom känsla i magen, och någon får snart rysta tag i mig så jag kommer tillbaka till verkligheten.