Klockan var nio på kvällen....

...onsdagen 27 maj 1992. Kvällen då processen startade. Det som skulle bli det mest omtumlande dygnet i mitt liv.
Det började med smärtsamma sammandragningar, som bara blev flera och stärkare altefter som timmarna gick.
Ja, ni är säkert några som känner igen er... Been there, done that...

Men för mig var det altså första gången - den gången för 18 år sen. 

Och det som började som värkar klockan 9 på kvällen, resulterade 12 timmar senare i en liten skrynklig, kladdig 3725grams varelse som lades på mitt bröst. Jag hade blivit mamma.

(Blir faktiskt lite tårögd av att skriva detta, så jag har fått hälla upp ett glas vin nu...)

Alexander (ja, om någon inte fattat ännu att det är honom detta handlar om) var inget lätt barn... Kanske inte bland de svåraste heller - men definitift inget äta-sova-och-jollra-barn.

Han var väl snarare ett äta-kräkas-skrika-kräkas-äta-skrika-skrika-skrika-kräkas-äta-sova-skrika-sova-skrika-kräks-barn.
Jag glömde väl inte nämna att han skräk och kräktes en del?????

När man som nybliven forälder hör ett barn gråta är en av de första instinkterna att barnet är hungrigt. Så han fick en del mat kan man väl säga...
Men trots att han kräktes kaskader som kunne varit hämtat ur "Exorsisten" (ja, vi väntade faktiskt på att hans huvud skulle börja spinna runt ibland...) Så ökade Sander i vikt och såg snart ut som en liten miniatyr-michelin.

Ja, det är kanske lite svårt att fatta för er som inte sett honom som bebis, men det är faktiskt sant...
Och om ni som har svårt att fatta att Alex varit knubbig (ja, jag vill ju inte utrycka mig oartigt om mitt eget barn...) skall bara veta hur svårt det är för MIG att fatta att denna lilla varelse - som nyss var 52cm lång, numera mäter långt över 180 i strump-lästen och skall fylla 18 år i morgon.
Hur kan jag ha en son på 18 år? Jag är ju inte mycket mera än 22 själv. Kanske 25... Definitift inte mera än 3o år i alla fall.... Med en son på 18... det är inte så illa pinkat...

Om jag skulle berättat här om Alexanders alla år, alla upptåg, bus, mot- och framgångar skulle jag kunna fylla en roman. Det har jag inte tänkt till.
Jag vill bara dela med mig av den extrema stolthet jag har inom mig i dag. En känsla av att här har jag verkligen gjort något bra - detta har jag lyckats med!

För det är verkligen en kille att vara stolt över.
Jag slutar nu, för nu strömmar tårarna över...