När någon dör

Jag nåddes i går av det hemska beskedet att en tidigare kollega till mig hastigt och oväntad hade avlidit av en sjukdom.
Det hugger så i magen. Man läser och hör om människor som dör varenda dag, men när någon man själv känner - en människa av kött och blod går bort - så blir det så mycket mera verkligt.

Jag har upplevt döden på nära håll alldeles för många gånger.
Och trotts att det självfallet gör så ofantligt mycket ondare att förlora någon riktigt nära, så känner jag alltid samma känsla av hopplöshet inför det faktum att detta inte går att ändra på.

Man kan inte backa och ta en annan väg, man kan inte kämpa vidare och ta seg ut på andra sidan. Det är inte något tillstånd man kan påverka. Man kan inte göra något, för allt är över.
Det känns så ofantligt orättvist att en människa, vare sig den själv har valt det eller inte - aldrig mera skall få uppleva hur härligt det är att leva. Och framförallt så hemskt orättvist för de som måste lära sig leva utan denna någon.

Mattias blev 33 år. Mina tankar går till hans närmaste.