Man kan faktiskt öppet visa att man inte kan, vill eller orkar göra som instruktören säger.
Själv till excempel, avskyr jag att stå upp i för snabba låtar.
Skall man trampa snabbt måste man ha hyfsat bra med motstånd på tramporna, och kombinationen stå upp, trampa snabbt och dessutom tungt är inte riktigt min grej.
Då brukar jag sätta mig ner på ren trots. Instruktören får ju förstå att det finns gränser för ved en människa skall behöva utstå!
Men såhär brukar jag tänka för att få mest möjligt ut av passet.
Prio 1: Trampa i takt - eller som instruktören säger
Prio 2: Håll de positionerna som instruktören anger.
Prio 3: Följ de motstånds-anvisningarna som instruktören anger.
Dvs, det första jag ger avkall på när jag blir trött är att ta det lugnare med motståndet. Antingen gör man detta genom att mygla som jag lärde er i #3 - eller så tittar man bara trotsigt på instruktören och låter bli att höja.
Räcker det inte att behålla/sänka motståndet så sätter jag mig ner torts att alla andra står upp. Det är inget att skämmas för, man bestämmer helt själv.
Det sista jag ger avkall på är att följa takten, det är liksom grundstenen i spinningen tycker jag.
Börjar ni känna er redo nu? Ni ser ju att det finns all möjlighet i världen att anpassa ansträngningsgraden till sin egen förmåga och dagsform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar