Nu har jag drömt igen...

Jag skrattar ihjäl mig!!!!
Inte i morse när Mats fick väcka mig för att jag låg och skrek - utan nu, när jag skulle berätta för Mats vad jag hade drömt.
Här kommer ett snabbreferat:

Jag och Mats var gamla och bodde i någon gudsförlaten håla i Norrland.  Vi bodde på någon sorts gård - i alla fall hade vi ett gårdstun, och vår gård var liksom sista utposten innan det bara var vildmark.

En huligan på snöscooter körde runt på vägarna i byn och trackaserade folk, men ingen vågade ta tag i honom.....
Tills han kom till min gård......
Ni vet när motorcyklister kör runt i ring och bränner gummi - fast på grus? Precis så gjorde snöscooter-huliganan - fast med snöscooter - och på snö... 
Och jag var så arg, så arg!
Så jag tog min motorsåg, och skulle såga av drivremmen (heter det så? - den "gummimattan" som liksom drar fram scootern)  - men då visade det sig att den inte var av gummi - utan av stål - ungefär som en pansarvagn.

Hulliganen blev jättearg för att jag forsökte ta sönder hans scooter och började jaga mig runt på gårdsplan  - och jag forsökte skrika på hjälp så att folket i byn skulle höra mig, men det kom inget ljud.
Till sisst lossnade något tuggummiliknande från min hals och jag fick fram några ansträngda skri - och det var väl ungefär där Mats väckte mig.....

Någon som vågar sig på en analys?

Fick ett totalt psykbryt!

Lika hysteriskt fort som arbetsveckan sveper förbi - lika snabbt blir helgen till söndag kväll.
När jag gick till sängs i går hann jag fundera några minuter på hur jag skulle lägga upp dagen för att hinna med messt möjligt - sen försvann jag in i dimman.
Och skicken dimma..... Min hjärna har verkligen bearbetat på högvarv i natt!
Jag var på jobb - och jagad som högvillt från alla håll.  Till sisst pallade jag inte mera och började skrika "Lämna mig i fred - Lämna mig i fred" och kasta saker omkring mig.
Jag välte flera bord med massor av datorutrustning på och sjönk slutligen ihopa över ett bord jag inte hunnit välta.
Just då upptäckte jag att jag troligtvis var mitt i frukosten eller nåt, för jag höll i en macka och hade en tugga i munnen. Men den tuggan orkade jag inte svälja, för jag var så makalöst trött.
Långt bort hörde jag mina kollegor ropa på hjälp medan jag sakta tog mig upp till vaket tillstånd.

Konstigt nog kännde jag mig (förutom en något höjd puls) oerhörd lugn och harmonisk.  Det psykbrytet jag på jobb klarar bergänsa till en radenga svordomar slog i natt ut i full blom.
Och det var så skönt att bara få skrika! Jag hoppas denna drömmen återkommer med jämna mellanrum för alla borde ha rätt till ett litet sammanbrott då och då.