Jag blir ofta beskrivet som att jag enbart har två lägen - antingen av eller på!
Typ att gör jag något så gör jag det fullt ut, annars gör jag det inte alls.
För de som har sett mig i action när jag verkligen fått för mig att utföra något kan detta tyckas som den enda sanningen.
Så är det såklart inte... Jag är världsmästare på att planera och fundera och påbörja saker som aldrig blir fullföljd.
Precis som de flesta av oss.
Men när det verkligen gäller, när jag verkligen har hittat motivationen vid rätt tillfälle - då är min av-och-på-funktion en mycket bra tillgång.
Som när jag för snart 5 år sen beslöt mig för att sluta snusa (vilket i sig är en historia som skulle kunna fylla många blogginlägg, så jag skall spara er för den lidelsen).
I alla fall - då ställdes hjärnan om till "på" och det var inget som kunde stoppa mig.
Jag var fullt medveten om att allt satt i hjärnan. All fysisk vånda när nikotinbegäret rev i min kropp kom från hjärnan. Alla dåliga undanflykter om att jag kanske i stället skulle trappa ner försiktigt kom från hjärnan.
Och varje gång jag motstod frestelsen visste jag att det var en seger över mig själv. Det var jag som hade kontrollen.
Samma scenario har jag nu med min bantning.
Jag älskar mat. Älskar godis och annat sött och onyttigt.
Jag vill oxå frossa i fredagsfrukost på jobb, och äta godis på avdelningsmöten och ta en choklad på eftermiddagen.
Jag vill oxå köpa hem lösgodis till både fredag och lördag. Och dränka alla mina middagar i smarrig sås.
Och skita i hur mycket pasta jag vävar upp på tallriken.
För inte att snacka om hur gärna jag skulle vilja dricka vin!
Men denna gången (Ja - såklart har jag gjort halvhjärtade bantningsförsök tidigare....) skall jag lyckas!
Och det sitter i hjärnan.
För varje gång frestelserna dansar ringdans kring mig tar jag mig en allvarlig funderare om det är värt att ge efter.
JAAAAA skriker nöjes-centrat i hjärnan!
Medans analytikern räknar för och nackdelar, ser det långsiktiga målet, rynkar på munnen och ryster långsamt på huvudet.
Och oftast vinner analytikern.
Sen skall det tilläggas att jag även sen jag började banta har ätit godsaker, eller frossat över mitt egentliga näringsbehov. Men då har analytikern gett sitt tillstånd. Han har fått vara med på analysen och kommit fram till att denna gången är det ok.
Det mina vänner - det är att ha självdisciplin.
Och det lilla ruset som uppstår när man känner att det är man själv som kontrollen över sina handlingar är nästan (men bara nästan) lika gott som en sur dö-skalle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar