Jag lever, och har ätit en tallrik pyttipanna med två ägg. Det var gott, och jag skulle vilja ha lite till, men jag orkar inte ställa mig vid spisen igen.
Altså kan vi konstatera att matlusten är tillbaka, och jag är lika lat som jag alltid har varit.
I övrigt har de senaste dagarna lärt mig att jag inte klarar av att vara sjuk.
Jag kan hantera smärta, men inte va sjuk. Jag kan föda barn, och gå till skolan med blindtarmsinflamation. Ren smärta är inget för en äkta norrman.
Men när jag är så matt att jag inte orkar sitta upp i soffan, då är det synd om mig. Då tror jag att jag skall dö när som helst, och jag maste pysslas om.
Lite annan kuriosa - med tanke på att jag nämde att föda barn här ovan: Vid båda mina förlossningar har jag efteråt haft fullt av "blod-utslag" i ansikte och hals av ansträngningen vid krystningarna.
Det har jag nu oxå, efter kräkningarna - ja, bara så ni förstår hur sjuk jag har varit och hur synd det har varit om mig...
