Senaste veckan har nyhetssändningarna åter gjort oss påminda om vansinnesdådet på Utöya förra sommaren.
Jag skall inte försöka förklara hur fruktansvärt jag tycker dådet var. Det är det så många andra som har gjort före mig - och gjort bättre än jag kan.
Vad jag i stället vill, är att visa min avsky för måndagens hedersmord i Landskrona.
Nu skall det påpekas att ingen har erkänt och dömts i detta fallet - men baserat på vad som rapporterats så har flickans 16-åriga bror gripits, och vittnesmål och kvinnans historia tyder hedersmord.
En 16-åring dödar sin 19-åriga syster, för han tycker hon har vanärat familjen...
Kan det bli mera avskyvärt?
Är det inte i sin familj man skall hitta trygghet och förståelse?
Kan verkligen en 16-åring känna så mycket förakt att han mördar sin egen syster?
Hur hjärntvättat har han varit? - och hur förstörd kommer resten av hans liv vara när han så småningom inser vad han har gjort?
Jag blir illamående.
Och jag är så glad jag inte växt upp i en familj där en religion med förvriden människosyn (eller skall jag säga kvinnosyn) har styrt våra liv.
I flera städer i Norge hålls en manifestation i morgon, där de skall sjunga den folkkära norska visan "Barn av regnbuen".
En jättefin visa jag inte har hört sen jag var liten - men den hade passat bra att sjunga i Landskrona oxå.
En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?
Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en frodig jord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar